…talar man ibland om påverkan och dess konsekvenser. Frågan som främst ställs är om man som enskild person har ansvar för andra människors liv och då skulle ha ansvar för att påverka andra i någon tänkt och tillika förmodad ’rätt riktning’. Ungefär på liknande sätt som skolan skall ha för avsikt att påverka det uppväxande släktet i akt och mening att förbereda ungdomen för vuxenlivet. Utan att här nämna någon särskild filosof tänker jag mig ändå två vägar att gå. Antingen så har man en tänkt skyldighet att göra för andra vad andra kanske skulle göra för en själv, eller så har man bara ansvar för sitt eget liv. Naturligtvis är detta en förenkling av vad som egentligen äger ett oräkneligt antal förgreningar och möjligheter, men man måste ju börja någonstans. Det finns förstås en tredje väg, en sorts undantagsväg. Den som talar om att man kanske har en sorts godtyckligt ansvar. Det vill säga att själva situationen avgör om, hur och när man kan tänkas ha ansvar för andra människor och när det bara handlar om en själv. Om jag alltid kan välja själv vilket ansvar jag har så faller egentligen samhällets lagar, regler och normer. Även de oskrivna reglernas bålverk faller vid ett sådant godtyckligt tänkande och handlande. Vilken egentlig skyldighet har jag att upplysa mina medmänniskor om livets bekvämligheter och faror? Det måste naturligtvis var och en komma fram till själv, när situationen uppstår. Det kan vara litet svårt att planera hur man kommer att reagera i en viss situation om man inte tidigare befunnit sig i just en sådan. Situationer som uppstår som ur tomma intet kommer ju både oväntade och inte alltid är de särdeles välkomna heller. Men när de uppstår, eller om man varit med förut, hur skall jag då handla? Skall jag följa intuitionen och magkänslan, skall jag agera utifrån mitt möjliga samvete eller skall jag följa känslan av att ha ett ansvar. Om jag skall agera utifrån ett ansvar, skall jag då i första hand alltid agera i eget intresse och alltid ha detta som främsta prioritering eller skall jag tänka mig att iklä mig en sorts hjälteroll, just för att verka följa en sorts tänkt norm, de oskrivna reglerna? Motsatsen är förstås att skapa sina egna regler och godtyckligt agera helt eller delvis i eget intresse. Naturligtvis kan man inte leva andras liv åt dem, det är inte den sortens ansvar jag tänker mig här, att man skulle ta ett sådant svar vid varje givet tillfälle att man tar sig vatten över huvudet i en sorts ’snällhet’ i att hjälpa andra på deras väg i livet. Jag tänker mig mera ansvar för stunden, som främling inför andra människor, inte som vän, släkting, bekant eller liknande. Om jag ser att det brinner i en villa så har jag ett val. Antingen gör jag något för att se om jag kan vara till hjälp för de som annars kanske förolyckas i branden, jag kan springa in i huset eller springa till grannen och söka hjälp, ringa efter hjälp och så vidare, ta vad folk kallar för samhällsansvar. Men jag skulle också kunna tänkas låta bli att göra någonting alls. Utöver att bara vara, kanske bara gå vidare eller lugnt stå kvar och se på vad som händer. En del människor skulle nog säga att det beror på vad man är för typ av människa. Om man är en som tycker det är fullt naturligt att ta ansvar, om man är utvecklingsstörd eller har någon form av handikapp och så vidare. Är man inte van vid att hjälpa och ta ansvar kan man ju ändå i överraskande situationer bli till en dagens hjälte utan att egentligen tänka över vad handlingen skall få för konsekvenser, man kanske bara handlar. Men oavsett hur man vanligen eller möjligen ovanligen är för slags människa så menar jag här rent hypotetiskt att frågan ofta nog kan ligga i hur man resonerar. Har man eller har man inte ett slags ansvar och om man har det, vilken av de tre vägarna går man? Oavsett vilken väg jag väljer, har jag rätt att välja själv om, när, hur och var jag skall ta någon sorts ansvar. Finns det utöver samvetets fällande dom en annan rättvisa som dömer mig om jag agerar eller väljer att inte agera alls? Skall jag ens bry mig om att tänka på sådana konsekvenser eller skall jag bara försöka vara den jag är utan att behöva tänka på att försöka vara en människa som bättre stämmer in på vad folk möjligen skulle kunna förvänta sig av mig, alldeles oavsett vad de sedan själva följer för regler, lagar, samvete, tänkta vägar att gå. Behöver människan alls fundera över sådana här saker eller räcker det med att bara vara?