varför är det alltid så när man börjar gilla någon, känslan är aldrig ömsesidig. Även tvärtom, varje gång någon gillar mig så kan man inte hitta någon plats i hjärtat där jag gillar dem tillbaka. kan man ta det som ett godkänt handikapp? och borde det isåfall vara ju högre poäng desto bättre, eller som i golf? Man ska sikta på så lågt som möjligt. och har man minus då är man för glad och perfekt så man borde få höga poäng eftersom man egentligen är skruvad? men hur skulle man då räkna poängen? efter hur statusen på facebook är uppdaterad?

borde vi ge alla ett försök eller vet man efter första gången man har träffat dem? för tänk så ser man inte hur bra en person är första gången, utan det krävs ett par träffar? men hur vet man vilka som är "första intrycket stämmer"-personer och vilka som kräver extra tid? och hur vet man vem man själv är? man kanske tror att man ger ett extraordinärt intryck medan folk inte alls tycker man verkar intressant. och vart är det bästa stället att träffa folk? på fest? på biblioteket? på cafét? var är de mest personliga? det är ju också hemsk om man trodde man träffade en "flera träffar"-person medan det egentligen var en "första intrycket stämmer". och sen är man fast. de klänger sig fast. som iglar och suger musten ur en. och då kanske man tappar suget på att försöka igen. hur länge orkar man? hur många fel människor orkar man med på en livstid?

hur vet man vem som är vem?