Han tittade ut genom fönstret från sin säng och tände sin sista Marlboro Light med samma känslolöshet som han hade haft i alla sina äktenskap. Till en början hade kvinnorna sugit åt sig den lilla strimma av kärlek som han hade förmåga att ge dem och sedan trott att de kunde slå sig igenom hans hårda skal. Vad de inte kunde veta var att ingen hitintills hade lyckats, inte ens han själv. Till slut fick de nog och lämnade honom, när de märkte att det var omöjligt. Mannen hade nu tappat räkningen på alla misslyckade äktenskap, någon sorg för det kände han dessvärre inte. De första gångerna kunde han förnimma en slags känsla av misslyckande men ju mer åren gick desto mindre känslor fick han. Nu på årens höst kände han en lättnad över att vara ensam. Han trivdes med det.

”Vad kunde vara ett bättre sällskap än mig själv?”, brukade han tänka.
Det mesta gick på rutin nu för tiden, man steg upp långt efter solens uppgång, plöjde igenom cigarettpaketen och whiskyflaskorna bäst man kunde för att sedan lägga sig efter midnattsnyheterna med ett leende på läpparna när man hade gottat sig i andra människors missöden.

För att komma så långt bort från civilisationen han möjligen kunde i södra Sverige hade han köpt en herrgård strax utanför Ystad. Där kunde han sysselsätta sig med det enda han faktiskt kunde uppskatta, jakt. Några gånger i veckan brukade han dra på sig stövlarna och skjuta fåglar med sitt gevär, vid sin sida hade han sin Springer Spaniel. Men det var innan, innan den svåra stormen hade kommit för att beröva hennes liv. Han brukade inte tänka på det, faktum var att han inte brukade erinra sig minnen överhuvudtaget. Men nu när han låg inför sin dödsbädd var han tvungen att späda ut tiden, precis som de brukade späda ut spriten på den lokala puben.
Den enda person han någonsin sett upp till var sin far. Han var tvungen att gå efter andras beskrivningar eftersom fadern hade lämnat honom vid en ung ålder. Det mesta han hörde var negativa kommentarer, men det var också dessa som fascinerade honom. Det som berättades var ofta hur otrevlig han hade varit och att man ”aldrig hade sett ett leende komma från den där mannen”.

Han föraktade alla lismande typer och var stolt över sin fader som hade sett igenom falskheten. Stolt över sig själv som hade gjort samma sak. Han hade märkt tidigt hur människans känslor alltid stod i vägen för henne. Hur de alltid kunde vara så blåögda och naiva och tro på allt som sades till dem. I kyrkan, i skolan, på jobbet och i hemmet. Allt var ett enda stort lurendrejeri. Man kunde säkert kalla honom för bitter, men han såg sig själv som mannen som såg sanningen i vitögat. Han var överlägsen de andra och ingen kunde ta det ifrån honom.

Nu kunde han känna att livet höll på att rinna ut, det blev alldeles ljust och ilskan höll på att försvinna. Den rann nerför hans kropp och han blev alldeles varm, han glömde sina tankar och försvann mer och mer. Hans andning blev lättare och det kändes som han svävade. Den fysiska kroppen blev kallare medan han själv blev varmare, det var en underlig känsla för en man som honom. Han kom till livet för sjuttiotre år sedan och nu skulle han lämna det. Ingen sorg, ingen ånger, ingen återvändo. Han slöt ögonen och bröstkorgen stannade.