vem är du lilla vän som knackar på min dörr,

aldrig har jag sett något så skimrande förr.

Jag bjuder dig in på ett glas rött, du får ursäkta röran

men jag mår som om någon dött.

Du talar så vackert, och du förstår mig som

om allt jag sa vore glasklart, du talar om för

mig att "du är inte alls dum du, faktiskt riktigt smart".

 Jag blundar för en stund och hör röster som talar,

de gnisslar och gnäller låter som om jag plötsligt

bjudit in alla havets valar.

Vem där jag frågar?

- ingen alls bara ditt självförtroende som plågar!