Förbannat, var ordet.

        Tankar, tillåt dem flyga,
        fly tanken, till nya ängar
        ängslans och orons utmarker.
        Res i vidare viddrika syner,
        vila på en ny tuva.
        -Titta, se!
        Det vill jag säga er.

Men förbannat, var ordet.

---

Vilket flyt du har.

Du harklar ur dig
urtidsliknande gutturala
ibland ovala,
därnäst osedvanligt smala
kommentarer.

Din förmåga frambringar,
förmår forcera tid.
De saliga tackar, bugar,
några med blödande öron.
Det skavde.

Små sår låter inte.

        Jag vill...

Du, tar mer plats
än syret som omger dig,
och lika osynligt,
som syret du simmar i
verkar omgivningen
gestalta sig själv,
överst.

Subtila utsvävningar
tappar mark,
hoppar till nästa tuva.

---

Det är inte du
som är dilemmat,

det är de bleka,
små,
de som bara tänker, tänder,
ibland i löndom kremerar sin sanning,
för de vet

det alla vet

där ute i det blå

grå,

avvikelsen.