Även om vi trampar vidare i tappra försök, strävar mot ett minnesfritt liv, står sanningen, en verklighet kvar där knivarna drevs in med full kraft. I nästa stund skingrades tankarna, och nu i kylig dimma formas spöken.

        Ingen av oss läste sagoböcker.
        Ändock fanns önskan att många kapitel återstod,
        att det var fel bok, en dröm.

Boken var blodig, tydlig. Jag höll den. Sidorna, sedan lång tid tillbaka solkiga, förstörda, och frågorna många. Jag läste första kapitlet i en, och du, var inne på ditt sista i en annan. Så lika men inte samma.

        Jag visste hur jag skulle göra, men viljan?
        Ville jag tvätta papper,
        ville jag ta tag i var sida,
        riskera att nästa av tvättmedel
        skulle förbli en sörja,
        något jag skulle halka vidare i.
        Ville jag läsa boken jag troligen aldrig
        skulle förstå, och skulle du förmå
        berätta vad du läste?

Nu, även om ett svart och vitt har lagt sig som en slöja i ett hav av färger, delar sig land och hav, och gränsen häver sig fram och åter. Den kyler fötter, ömsom klär av det lilla försvar som finns kvar. Den minnesfrid jag sökte, söker, ligger återigen som en uppslagen bok framför mina fötter, färdig att trampas på.

        Många tankar...

        Skall vi läsa boken tillsammans,
        du och jag, ett tag,
        en liten stund?
        Orkar vi?
        Eller skall vi fortsätta skönmåla omslagen,
        snäppa igen låset, lägga oläst på hög?

Många om river mig i bitar. Vissa delar ser jag inte. Andra behöver jag ej förstå. Vissa bitar kan jag förlåta men de är få, glömma,

        aldrig!

Vissa tankar förblir grå.