Ibland sätter jag mig på centralstationen med en väska.
Packad eller tom. På en av de där träbänkarna som människor brukar trängas om att få placera sina ändor på.

Vid tavlorna som aviserar när tågen ankommer och avgår. Där sitter jag och trummar med fingrarna på locket till min väska som vore jag stressad. På resande fot. Försenad eller fördröjd.

Och människor passerar utan att ta notis. De möts i kyssar. Skiljs i kyssar. Som att detta är deras livs resa. Mot Mjölby eller Västerås. Eller vardagsresenären med sin nonchalanta uppsyn med vardagsmat i väskan och en förhoppning om ett tomt säte bredvid.

Det händer att jag smyger efter någon in på Pressbyrån för att se vad de köper med till resan. Som att cola eller frukt skulle säga någonting om vem de verkligen är. Av samma anledning följer jag efter in i bokaffären och ibland köper jag samma litteratur som resenären. På så vis reser jag lite längre.

Ända ut på perrongen kan jag följa med. Ibland pressar jag näsan mot rutan på ett nyanlänt tåg. Sökande efter någon som inte finns. Betraktande av de färdigresta, kanske med sittkramp i skinkorna och myror i benen.

Ibland missar jag tågen då de precis börjat rulla. Den uppgivna gesten i luften och den nervösa kittlingen om tåget skulle bromsa in och faktiskt vänta på mig.

Jag är en resenär. Iband är väskan tom. Ibland är den fullpackad.

Jag ser till att varje dag blir ett litet äventyr.