I Skymningens Tid

Jag har en förfrågan till dig som läser detta dokument, en ytterst liten tjänst att be dig om. Jag vill be dig att använda din fantasi, att glömma världen omkring dig en liten stund och drömma dig bort ifrån den plats där du befinner dig nu. Låt mig ta dig med på en resa bort ifrån allt vad du någonsin sett, och allt vad du någonsin har upplevt. Till den yttersta gränsen för vad vårt medvetande tillåter. Följ nu med mig till en värld, som befinner sig i sina sista timmar, en värld som snart skall träda in i det fullständiga mörkret.

I skymningen ter sig Terebur bada i ett blåaktigt diss. Ifrån marknaden hörs fortfarande försäljare som stänger sina stånd för dagen, överallt är människor på väg hem ifrån dagens dagsverke. Tystnaden inträder sakta, och lägger sig som ett täcke över staden, bara några få människor som inte har något bättre för sig stannar kvar på stadens gator. Någon enstaka sångare, eller spelman låter sina dystra melodier ljuda över den mörknade staden. I slottsparken finner vi den unge Tristan, Argons röda sol kastar sina sista matta strålar i hans ansikte, ögonen skyddas dock av den långa luggen, lika vitt som en gång Argons nu döende sol. Tristan lutar sig mot Aquarius fontänen, njuter utav solen sista varma strålar. Här väntar han tålmodigt på Aemillia. Han vet att hon troligen kommer att bli sen, men han vet också att han skulle vänta på henne för alltid.

Staden har nu sedan länge tystnat, och slottsparken avbefolkats sånär som på gräshopporna, som spelar sina raspade toner lika intensivt som om det inte fanns någon morgon dag, så lyckligt ovetande om att så faktiskt är fallet. I övrigt finns det inget i parken som skulle kunna vittna om framtiden, inget som säger att detta inte är en natt som alla andra, ännu blommade körsbärsträden. Tristan kan se in i en köpmans bostad. Där sitter han vi sitt träbord och räknar dagens förtjänster, medan hans lille pojke jagar katten runt bordet, och skriker, han försöker ihärdigt att få kontakt med fadern, men denne är bort, borta i framtiden.
Tristan tänker att om han visste skulle han kanske ta vara på den lilla tid han hade kvar. Den lille pojken kommer dock aldrig att bli som sin far, öde hade andra saker planerade för honom, hemska saker, hunger, köld och död.

Åh, nu kom hon! Aemillia rundade fontänen, och kom emot honom. Hon badade i månljuset, och det reflekterades i hennes vita klädnad, och silverglänsande ögon, i vilka han kunde se sig själv speglas. Att hon var den vackraste flickan i hela Terbur, kunde han aldrig förneka. Hela hennes väsen utstrålade en sällsam styrka, och vitalitet vars motsvarighet han aldrig tidigare skådat. Hennes ögon som tidigare alltid varit fyllda av livslust, och glädje, hade nu ett utryck av djup sorg. Hon hade stora mandelformade ögon, välvd vacker panna , och en liten haka.

- Jag har väntat. Sade Tristan
- Jag är ledsen, sade hon, Det fanns inget jag kunde göra
- Jag skulle kunna vänta för alltid på dig, vänta en evighet.
- Det finns ingenting som är evigt, snäste hon, ingenting som inte ska dö, ingenting som inte ska frysa till is, inget och ingen, Tristan!

Medan Amellia talade kunde Tristan se hur hennes murar rämnade, alla de gamla försvaren som hon hade burit som en sköld runt sitt hjärta föll sönder, de föll och hon föll handlöst in i hans famn. De stod så tillsammans och fontänens vattenspel tillsammans med Aemillias tårar var allt som nu hördes i den stilla natten.
- Jag missade solen, Tristan!
Han kände sig som förlamad, rannsakade förgäves sitt inre efter något han kunde säga till henne, men han saknade ord, som skulle kunna trösta henne.
- Det är för sent nu, alldeles för sent, Det var allt han kunde säga

Han drog henne tätare intill sig, och svepte sin mantel om henne, drog in den kalla nattluften i lungorna, och lutade sitt huvud bakåt för att speja mot stjärnhimmeln. Alla dessa solar, de skulle även de en dag komma att slockna, precis som Argons röda sol

- Du har rätt Aemillia, det finns ingen evighet, Vi har bara nu.

Hon lyfte sitt ansikte och tittade djupt in i hans ögon. Hon såg ut som om hon begrundade vad han hade sagt .
- Tristan har du någonsin gjort något utav värde? Någonting meningsfullt ?
- Nej! sade han, jag har alltid levt i morgondagen aldrig i nuet, Alltid oroat mig för framtiden så säker på att den skulle komma. Jag känner ånger Aemilla, fruktansvärd ånger den bränner mig.
Jag älskar dig Tristan, sade hon, och nu grät också han, tårarna strömmade ner för kinderna.
- Jag önskar att jag kunde göra något, Aemillia. Någonting som skulle kunna rädda dig ifrån det här.
- Jag är inte rädd för mörkret Tristan, inte längre rädd för kylan, rädd för döden.
- Jag hade ingenting att förlora Aemillia, hela mitt liv det saknade mening och nu när jag har dig har det mening, och då ska jag förlora det! Du är mitt enda botemedel mot den svarta natten, Det ända skyddet mellan mig och avgrunden.

Aemillias blick var nu så intensiv att det var smärtsamt för Tristan att se henne i ögonen, Den var så lidelsefull och det smärtade honom, smärta uppblandad med kärlek.
- När jag var liten trodde jag att livet skulle vara för alltid, och att jag alltid skulle vara fri och lycklig, men nu vet jag att lyckan är den ovanligaste av känslor, och att den enda berättigade meningen med livet är att uppleva den. Lyckan är alltid svag och sjuklig, hon är alltid döende.
- Men ikväll är den vår Aemillia, Vi ska ha den till låns för en enda kväll

Tristan smekte hennes kind, omfamnade henne, och när de förenades i en kyss tänkte Tristan att han aldrig någonsin varit så lycklig, men inombords grät han samtidigt när han tänkte på det öde som väntade hans älskade. Och så kom slutligen det fullständiga mörkret och svalde, alltig och alla, bara i slottsparken lyste fortfarande ett ljus. Och genom Tristan och Aemillias sinnen rusade det tusentals tankar och känslor. Sorgen och lyckan mötes och förenades i det strålande ljus som bara den starkaste av kärlek kan frambringa.
Argons silver måne gömde sig bakom molen, Hon drömde om all den mänskliga kärlek hon hade sett genom tidernas lopp, drömde och kände med avund lyckan med att få älska.

Då lämnar vi dessa båda älskande åt sitt grymma öde, Det eviga mörkret sänkte sig över Argon och deras kroppar frös till is, alltjämt kyssandes så som ett evigt monument över kärlekens vidunderliga kraft.