Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Jag saknar dig, mest

Sedan du försvann, har dagarna passerat mig nästan obemärkt. Jag har svårt att hålla reda på om det gått en vecka, eller två månader. Jag har svårt att hålla reda på om jag grät eller ej.

Och jag saknar dig som mest, när regnet faller.



Varje dag försöker jag skriva slutet på dig och mig, men tappar alltid bort mig någonstans mellan ditt namn och punkt. Jag har så svårt att acceptera att dina drömmar brunnit färdigt och att endast askan finns kvar, som slut.

Och jag saknar dig som mest, när natten sveper in.


Sedan du försvann, har jag suttit och väntat på dig. Jag väntar på att du ska komma tillbaka, att du ska vakna och andas igen. Jag väntar på att få säga allt det där jag glömde säga förut.

Och jag saknar dig som mest, när morgonen vaknar.



Mamma, jag försöker tro att du är solstrålarna som tar sig igenom molnen och varje gång det slutar regna så låtsas jag att det är för att du ler. För visst ler du nu? Visst är du lycklig där du är nu? Jag ser dig i alla vindar som drar förbi och jag känner kärlek från dig i varje andetag.

Och jag saknar dig som mest, i var och en av mina ögons alla blinkningar.

Jag saknar dig som mest, överallt där solen inte når.

Jag saknar dig, mest.




Fri vers av Ros
Läst 371 gånger och applåderad av 3 personer
Publicerad 2009-01-29 23:58



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

Ros