Vi är en och samma, mellan dom alldeles för vita lakanen...

hör jag för första gången regnet.



Jag vill aldrig gå tillbaka till platser där han inte finns.

aldrig finnas och vara, där han inte kan se mej.



Min kropp är formad för att kunna komma honom nära.
Ingenting är något som bara blev,

på hans bröst finns en plats för mitt huvud att vila i.



När jag vaknar är allt i färg.



Jag ska berätta för honom, allt det som jag vet och ännu inte lärt mej.

Jag ska växa där, närmare honom en någon annan.