Jag stängde alla fönster och släckte hela himlen, det förvånar mig att du fann mig här.
Du tar dig in. Jag kan känna dig krypa längsmed listerna på mitt golv.
Du rullar över mig om natten, viskar, berättar om stormen.

Det ständigt återkommande, flykten utan ände.
Sliter mig i stycken.
Pressar mig över kanten, där allt går förlorat.

Jag tappar alla önskningar, ingenting får fäste och förblir.
Stunder då man inser att man inte längre tror på något är oftast transparanta, kalla och omöjliga att ta miste på.

Imorgon när jag vaknar så har du blåst förbi.
Du lämnar min verklighet färglös och utan svar.