Lika länge som människan fascinerats över de vandrande stjärnorna, planeterna, så har dess stillastående kusiner, fixstjärnorna (stellarum fixarum sbara immobile), varit föremål för världsliga och religiösa funderingar. Stjärnbilder, eller frånvaron av de samma, har tolkats och studerats alltsedan vi första gången tog våra drifter längre än mat, värme och fortplantning. Nattens klara himmel är ett under att ösa innehåll ur för en god berättare som behöver illustrationer till sagor, myter och, kanske allra viktigast, letar efter tydliga gudomliga tecken. Tecken, som är tillräckligt tydliga för att övertyga, men samtidigt tillräckligt vaga för att inte tolkningsföreträdet skall tas från präster, shamaner och medicinmän och med lätthet överräckas till folket i samhället.

Vetenskapen har långt före vår tideräkning ägnat sig åt vad vi än idag skulle kalla seriösa studier av astronomiska fenomen. Dokumentationer i form av sumeriska skrifter, egyptiska avbildningar och nordvästeuropeiska monument talar sitt klara språk: forntidens folk hade god insikt i fenomenen och förhållandena, om än inte de kunde förklara dem i alla punkter. Det bristerna låg i är sannolikt endast avsaknaden av den teknologi som växt fram under den europeiska, arabiska och i viss mån kinesiska medeltiden. Teleskop, och även den allra enklaste form av kikare öppnar en stor mängd möjligheter att studera natthimlen, så det är inte förvånande att flera av dagens kunskaper härstammar från denna tid.

Då den franske astrofysikern Vincent Faut 1909 lade fram sina teorem kring de dansande stjärnorna, var det alltså resultatet av inte bara hans egna livslånga studier i pulserande stjärnhopar, vibroner, utan av seklers nedtecknade observationer och antaganden. Lois Elvise hade redan 1637 antagit dess förekomst, men inte kunnat styrka eller förklara fenomenet, och sannolikt hade den skandinaviske astronomen och vetenskapsmannen Tycho Brahe gjort samma observation som Faut 1574. Han skriver då i sin dagbok om \"Thet sosom enghlar klaara liuus, venta icke een på Gud, uutan skall ij sijna krophar skake sosom ij dans. Thesa stiernor er voore storste mysehriater.\" Vad vi senare lärt om de långt framskridna kunskaperna hos de arabiska vetenskapsmännen, gör det högst sannolikt att även dessa under medeltiden kunnat bestämma position och pulsarer hos kliaberna.

Ordet kliab stammar från sumeriskans \"clebenasa\", gudomlig dans, och uppträder även i grekiskans \"klesabos\", den rena rörelsen eller den gnistrande dansen. Fornfranskans \"kliobét\" vilket användes som beteckning för snabbt springande tamdjur på avstånd, kan möjligen vara en folklig förvanskning av det grekiska ordet, men verkar inte vara släkt med det astronomiska begreppet.

När Vincent Faut så 1909 lade fram sina resultat om Fauts Kliab, belägen i norra delen av orions stjärnbild, väckte den oväntat stor respons. Astronomer förundrades först över att en vetenskapsman av Vincent Fauts kaliber hade modet att i akademiska kretsar lägga fram en seriös teori kring en såpass gammal och omstridd idé som kring kliaben, den dansande stjärnhopen. Kliaberna var sedan länge folkligt förankrade, på samma plan som stjärnbilderna, men knappast lika spridd. I och med Fauts skrift fick debatten utanför akademiska kretsar, och mer eller mindre seriösa forskare hävdade sina kliab-upptäckter. Flera av dessa visade sig vara rena falsarier, men ett par synnerligt intressanta upptäckter gjordes: Det visade sig, att en motsvarande vibron-hop med motsvarande egenskaper som kliaberna, kunde konstateras i snar anslutning till cassiopeias yttersta stjärna. Vincent Faut lade efter första världskriget fram sina resultat kring dessa illusiva kliaber och hävdade med ännu gångbara argument, fenomenet framkommet av rester från förstörda stjärnhopar. Flera sådana lömska kliaber har rapporterats under 1900-talet.

Vincent Faut avled 1941 i New York och hade vid det laget konstaterat och dokumenterat åtta kliab-system och avfärdat dussinet lömska kliaber. Sannolikt kommer de nya teleskopen att berätta mer om både nya kliaber, och i förlängningen också lösa mysteriet med den lömska kliaben.


Esté Yves, från franskan av Raymond Bengtsson