Ossian
-Du Kalle, visst är väl livet bra fantastiskt egentligen?
-Jo, det kan du säga som inte är arbetslös. Du är ju för fan chef för ett helt knippe jyckar på det där verket vad det nu heter.
-Jag blev friställd igår.
-Åh, fan. Det menar du inte. Det är ju då fan att alla djävlar skall få sparken nu för tiden. Men då fattar jag inte hur du tänker. Det är väl inge bra å få sparken?
-Jag blev friställd, med löfte om att komma tillbaka om de behöver folk igen.
-Jo, man va fan är det för framtidsutsikter? Men förklara dig iallafall.
-De flesta av mina dagar är fantastiska, jag lever här i både mitt eget liv såväl som i andras, är inte detta fantastiskt säg?
-Du är allt en optimist du, som kan se det stora i det lilla. Hänger du med till Café Roligh och fikar?
-Jo, men bara en kort stund. Sedan måste jag gå hem och motionera morbror.
-Spela schack, menar du?
-Nä, ja, i vanliga fall. Men nu har jag vart och köpt ett spel som heter Labyrint. Det är från sju år och handlar om att skjuta brickor och skapa vägar för att komma till olika ställen för att hitta saker.
-Det där låter ju som den försvunna diamanten. En ren barnlek alltså.
-Jo, men morbror Sune som varit Schackmästare på elitnivå har redan fått stryk tre gånger av mej och min dotter Matilda. Ändå är spelet från sju år.
-Ja men då är det förstås bråttom med fikat. Sisten in är en brakskit.