Det föll en skugga ut över en sluttande skogsäng
Några högresta tallar sträckte sig kraftfullt över gryningshimlen
Ljusa fält slingrar upp i blåa kronor
Bara min , tänkte jag, bara min

Jag tog ett djupt andetag
upptäckte att jag befann mig i de gamla, de viskande, susande trädkronorna.
I ett ögonblick bar de mig upp,
små syremolekyler och jag dansar med molnen
i vackra moln,
mina för kvällen,
gnistrande dansande visioner.

Vi sitter intill
håller oss fast i rötterna
träden växer upp runt om mig
I den svaga sluttningen

På väg ner mot den gamla grinden
vänder jag mig om
Mina ögon ser
min kropp känner
för ett ögonblick kan den slappna av
i tanken
stå kvar utan att planera

Utan att ta sig in igenom alla argument
i ändlösa nya positioner.
Argument ur spår
de jag aldrig kommer att uppleva
aldrig kommer att tänka mig att delta i

Det var mina ögon
de talade om för mig
Jag tror att det är över nu.
Jag har tagit mig över
förbi en ytterligare bro.
Står nu med fast mark under fötterna.

Med ett leende på mina läppar
Nu på väg
vid ett vägskäl
finns det en gammal mur
vår mötesplats
plats där meddelanden och tankar 
varsamt i ett hemligt och dolt utrymme pratar med varandra

I allt ivrigare steg
tar jag mig emot
sekund för sekund med ett nytt meddelande i min tanke
Nu ska jag bara smyga in det
In där i det utrymme
där mina brev får plats
Sen väntar jag