mannen tog ton i sin mikrofon
tio år senare tog han ton i en psykkorridor

mannen ligger i sin säng
det är fullt med böcker på hans golv

för ett par år sedan knullade hans dåvarande sambo
en av hans jobbarpolare

för ett par år sedan blev han misshandlad
på orten där han bor av några andefattiga individer

än i dag får han glåpord av
de som slog honom
han har ärkefiender

vänner som känner till hans psykiska tillstånd
hör inte av sig
de förstår knappt på sig själva

han hatar samhället
han hatar polisen
han hatar psykvården
han hatar ekonomin
han hatar denna vedervärdiga människosyn
han hatar teknoflum
han hatar sin släkt
han hatar sin nästa som sig själv
han hatar principer

han möter en gammal arbetskamrat på krogen:
”jaså, du har kommit ut från psyket? så blir det väl när kärringen knullar andra?”
han hatar honom med

gamla vänner vänder ryggen till
gamla vänner är skit
gamla vänner är onda
gamla idioter är vad de är

han är bara ”psykfallet”

du tänker på dig själv
och där slutar du tänka
du vill äga hela världen
du behöver armbågar
du har det
du ser dig inte för vad du sätter dina fötter
du trampar på folk
du vill, eller vågar inte känna mig
du kommer möta mig när mörkret faller på
men du har äckliga principer
du vet att jag inte har något att förlora
du har sått frön i hela världen
i mig finner du den växande övermannen
du är precis vad samhället vill ha, konformistisk och lättledd
du faller för det ytliga
du tränger igenom mig ganska lätt, men du kommer inte ur