Om än inte gripbar
så landar den naken
bland smulor
mitt finger skapar vägar i,
drömmer sig vidare i...

Om än inte
så är aningen
förväntan,
frukten.

Frö skall gro,
värme linda sig
om omvägar,
njutas,
landa i tanken.

Jag byter jord i kruka
håller dig varsamt
som jag håller mer
av...
om än inte gripbar

så landar tanken

där framme

vår...

Aldrig har önskan
så stilla
mjuknat
där jag tittar upp,
där månen försvinner
och du växer dig större
i mig.

Aldrig...  och alltid...

Därutöver.

Förväntan...
Och mer
skriver jag i handen
som letar sig ur fickan,
vågar smaka på värmen
att växa
där värme
blir vårt försättsblad.

Hur ser vardagen ut?

Skriver vi fortsättningen
på samma ark?

Om än inte gripbar
förblir förväntan
en dröm,
en önskan om något mer

med dig.