Fnasiga larver bygger skal för sömn i min hårbotten. Det är ett litet ljud som kryper. Koagulerat. Här vill jag ha en konstpaus. Jag har alltid hällt sanden direkt i molnverkets färg och nu bedyrar jag min variation. Tepåsen sväller i min mun. Som svält och skymning. Här också. Nu kan vi skratta ut. Partiellt förbättrad ikonografi förser mej med lättnad, medan hon, någonstans i bakgrunden talar om sin livmoder. Jag kan allt det där. Jag har vadat i fluorescerande vaxkakor vars rikligt snidade kommentarer varsamt faller ur en tummad reptils plastartade pluderhosor. Tabula rasa. Böckerna mal som pensionsförsäkring. Läs det som faller in genom taket. Läs det. Det är värt kristallkronor. Har jag hört.