Stelnat blod pryder mitt ansikte då jag mödosamt reser mig upp ur leran.
Bleka ansikten stirrar på mig, och vädjar, lämna oss inte! Men djupt i stupets mörker skrockar han och betraktar mig med djupt blå ögon.
"Du kan" viskar vinden och sliter i mitt hår.
"Nej, jag kan inte svika" mumlar jag, och tänker på alla år som jag inte velat vara.
Ett av de vita ansiktena skrattar nervöst.
"Det var ju bara ett skådespel. Du ska väl inte göra det på riktigt...?"

Violblå ögon ser.
Violblå ögon drar
Vinden tilltar
och krossar de svarta molnen, så att små,små kristaller faller på mitt ansikte, påminner mig om alla drömmar som DE "tappade" i golvet och som jag ännu försöket tejpa ihop.
Vinden viskar, rösterna jag hör skriker.
"Nej, jag kan inte svika!" tjuter jag.
Violblå ögon stirrar rakt in i mig.
Stjärnorna blinkar och ber, lämna oss inte!
Vinden susar,viskar.
"Ditt liv var ment att ta slut. Fatta, ingen ville någonsin ha dig!"
"Du kan"
"Ja" snyftar jag, "jag kan", innan jag hoppar ner från stupet.