Han gick på fredagen.
Efter honom, ut genom dörren följde ovissheten.
Kommer han tillbaka? Om han gör det, vad kommer han tillbaka till?
Jag förstod inte hans sätt att tala, i det han sa, fanns ingen som helst logik.

På lördagen behövde varje liten bit av kroppen kämpa. Kämpa för att hålla huvudet ovan ytan, för att inte sjunka för djupt.
Jag trodde naivt att bottnen var nådd.

Började förlika mig med verkligheten under söndagen.
Ville vara ensam med min sorg.
Stötte bort alla hjälpande händer som ville hålla upp mig.
Någonstans djupt inne i min kropp,
önskade jag att han skulle komma tillbaka.

---------------------------------

Plötsligt hördes steg i trappan, skräck blandat med hopp.
In genom dörren kommer han, hämtar ett ombyte, en tandborste och sexpack från kylskåpet. Han kom, bara för att gå igen.

Jag tror inte min kropp visste hur den skulle göra paniken som spred sig rättvisa. Skulle den skaka utan hejd? Skulle den ligga hjälplös och vänta på ingenting? Jag trodde naivt att bottnen var nådd.

---------------------------------

Måndagen kom som en bestraffning, kunde inte helvetet få ett slut.
Kunde väl inte veta, hur bittert jag skulle få ångra dessa ord?
Medan klockan sakta tickade mot tolv, försökte jag försjunka in i föreläsarens taffliga presentation. När den väl tog slut, vad skulle jag göra då?

Sitter på tåget mot staden som på senaste tiden, tack och lov, blivit den trygghet man söker i ett hem. En svag känsla av lättnad, när tåget stannar och vinden tar tag i hela mig. Det blåser alltid här.

----------------------------------

Utanför det höga huset står Skodan parkerad. Vad fan gör han här.
Nytt ombyte? Glömt tandkrämen?
Vänder om, men tar bara några steg. Vart ska jag ta vägen?
Det var ju han som försvann först?

Upp för fyra trappor. Paus utanför dörren.
Dörren är öppen och klumpen i magen är tyngre, än resten av min kropp.
Är det därför ryggen är krökt nuförtiden?

Han sitter vid datorn, med ryggen mot mig.
Ilskan tar övertaget och mina käkar biter så hårt mot varandra att jag är rädd att någonting ska spricka. I ren frustration plockar jag ihop mina jogging-kläder och lämnar lägenheten bara ett par sekunder senare.
Måste få bort min ilska. Rädda tänderna, om inget annat.

När jag kommer tillbaka en timme senare stiger jag rakt in i duschen och låser dörren. Hoppas på att han ska fatta vinken och sticka långt härifrån.
Kroppen skakar och jag försöker göra allt för att lugna ner mig.
Måste vara lugn, måste visa hur stark jag är.
Han ska inte kunna kalla mig hysterisk igen.

---------------------------------

Med ryggen mot mig.
I samma position, med samma fönster öppet på skärmen, sitter han.
Någonting är så fel.
Går fram, utan att egentligen veta varför, men någonting är fel.

- Hallo, vad gör du? Vad håller du på med? Hallo?

Inget svar.

- Hallo! Vad fan är det med dig! Vad har du tagit! Vad har du gjort!

Adrenalinet i kroppen pumpar för fullt och minuterna som följer är suddiga för mig nu. Kroppen är ett fantasiskt fenomen, räddar förståndet hos människan gång på gång. Jag som trott, att bottnen var nådd.

---------------------------------

Det hade gått för lång tid, för att det skulle gå att magpumpa dig.
En joggingtur och en lång dusch.

Din kropp skakade så kraftigt att hjärtat flera gånger höll på att stanna. Aktiviteten i hjärnan var så hög att blodkärlen skulle sprängas om man inte sövde ner dig. Du svettades flera liter.

---------------------------------

På tisdagen var du helt nersövd, långt borta från omvärlden.
Jag satt hos dig på intensiven hela dagen,
men jag var rädd att du egentligen inte villa ha mig där.

Under natten var man tvungen att koppla in en respirator. Ditt missbruk gjorde det nödvändigt att höja doserna av alla mediciner, till den grad att lungaktiviteten slogs ut. Vart jag än vände mig, fanns ingen som ville försäkra mig om att du skulle bli bra. Jag trodde naivt att bottnen var nådd.

---------------------------------

Du vaknade till på torsdagen. Såg på mig och kramade min hand.
Det fanns ingen tvekan, det var du och jag. Men framför allt, så fanns du.

---------------------------------

På psyket proppar de i dig alla mediciner de har.
Du vet inte längre vem du är. Jag hälsar på och till en början håller vi om varandra och gråter tillsammans.
Din ångest är så stor och så svår att hantera.
Ibland måste jag gå hem.

Det går några dagar.
Vi försöker äta en middag ihop. Du har permission i två timmar.
Plötsligt tappar du kontrollen. Det dåliga samvetet och den tryckande ångesten tar över och du klarar inte av att hålla uppe fasaden.
Du är inte lycklig och det har du inte varit under en väldigt lång tid.

Jag följer dig tillbaka till sjukhuset, till avdelningen som tar din personlighet och får dig att inte känna någonting.
Du är inte ledsen.
Men du är inte något annat heller, någonsin.
Du känner ingenting.

----------------------------------

Det som vi båda fruktar och som håller oss vakna om nätterna, är på väg att hända. Jag söker din blick och när jag hittar den inleder jag samtalet som för så lång tid utgjort min största mardröm.
Du kommer inte med några invändningar, du vet vad som måste ske.
Du säger att du ser att jag inte orkar mer,
att jag snart går under och att det är ditt fel.
Du ber om ursäkt. Jag trodde aldrig att bottnen kunde vara så djup.

-----------------------------------

Vi är inte vi, mer.

Du är inte min. Du vet inte vem du är.
De har tagit dina känslor, och du ber om ursäkt för det.
Vi vet båda att detta är det enda rätta, det enda som finns att göra.
Om någon ändå kunde ha varnat mig för kärleken,
som bara visat sig vara obotligt tragisk.

Jag kommer alltid älska dig.
Vi kan låtsas att vi hatar varandra.

Återigen är det kroppens intelligenta sätt att rädda förståndet från undergång. Låt oss låtsas att vi hatar varandra.

Bottnen är redan nådd.