Sex minuter kvar...

Han står stilla
i bildrike,
dansar i tanken, väver vidare
mellan då, nu.

Varför,
är vemodet han lägger till,
och hur,
något
han insiktsfullt döljer
i sin mungipa.

Han står stilla
intill orörlighet.
Inte heller ögon
avslöjar resan där inne.

Han står stilla
i bildrike.

          Fem minuter kvar...

Han, inte den sista
i sin egenhet, vet.

Vet att uppskatta
det ett antal steg
sprider i förbifarten.

Han står stilla,
vet att meningslöst är
att springa.
Ikapp kommer han aldrig,
på trötta ben,
i en tung värmande kappa.

Han vet.

          Fyra minuter kvar...

Känner...

Sakta...

Han tar ett djupt andetag,
tittar ner.
Hans fötter
bär spår av smärta,
dolt bakom fina rosetter.

Känslan dit ner
blir lång,
den sitter
där den alltid gör,
halva resan...

Han vet,

han står stilla
i bildrike.

          Tre minuter kvar...

Nästa album
rullar in.

En bukett rosor
smyger sig vidare förbi.
Färgen,
som smärtan han döljer.

Han har brottats klart
med vardagen,
men en diffus saknad
ger fantasin
fritt flöde.

          Två minuter kvar...

Han knyter näven
i fickan.
Kylan, den inifrån,
beboelig.

Han står stilla
i bildrike...

Önskar...

Även om inget uppfylls...

Drömmer,

trotts att inget ljus finns...

Tänker...

Det enda som fyller ett tomrum
i resan,
är att se,
se stationerna.

Vad han än gör,
oavsett när,
oavsett hur stilla
han står, gråter inuti,

reser han vidare.

Han står stilla
i bildrike,
tankedansar,

väver,

hoppas,

att rött
skall bringa värme
och kylan där inne
resa vidare,

ensam.

Han står stilla...

          En minut kvar...

Njuter av sitt kaffe,

på Södra station,

men döljer ögonen...