Jag bor i ett gruvschakt. Det är djupt och vattenfyllt. Högt däruppe finns sol och ljusgrönt gräs. Mjuk mossa under trygga granar. Det finns mild luft och värme.
Hit ner når inte ljuset. Det är kallt och mörkt. Luften är unken och väggarna är hala av slemmiga alger. Jag vill klättra upp men det är för svårt.
Ibland lyckas jag ta mig upp en liten bit, men jag faller alltid ner igen.
Ibland sjunker jag ner under ytan. Men jag kommer upp igen.
Ibland känns det som om någon sitter på min rygg och jag måste simma för två.
Ibland tänker jag att det bästa vore att bara sjunka. Ända ner. Jag är så trött på att simma, att hålla näsa ovanför ytan. Trött på att försöka klättra.
Jag behöver hjälp för att komma upp, men vet inte hur jag ska få någon att komma med ett rep. Människor har varit där, men dom har inga rep. Dom kan bara titta ner och tycka - det nog är jobbigt därnere, varför klättrar hon inte upp? –
Tänk om jag lyckas få dit någon som har ett rep och han bara tittar ner och konstaterar - Hon simmar ju på bra och kan säkert klättra upp om bara vill - Och sen går iväg. Vad har jag då?
Inte hopp i alla fall, och hoppet ska ju vara det sista som lämnar människan..