du är en sopsorterare
du rotar i min soptunna
du hittar nånting du tror betyder något

jag är bara drömmen om något
dessa avfall som inte ska finnas hittar du
du ger dem mening och lurar dig själv

när du går lämnar du soporna kvar hemma
någon annan slänger dem igen
det hela slutar med att delar av mig bränns

det ska göra ont att leva
det gör ännu ondare att få reda på sanningar om sånt som inte skulle vara värt något

att vara en sådan person som jag är
det är att vara en undangömd sopa
att inte ens få vara mening utan bara vara i varat

all denna tajming är fel
du skickar ut mig på minfältet utan karta och kompass
där ska jag finna ro och där ska jag finna hopp

jag har träffat dessa humanister
de som tror på en bättre värld
alla är kvävda av en imperialistisk värld

det krävs alltid svar meddetsamma
det krävs så mycket av mig
energin tar snart slut och jag vandrar ensam, alltid ensam

de största filosoferna
de lider mest
de smulas sönder i livscirkeln de aldrig kan komma ur

att bara skriva hjälper inte
allt blir smittat av allt annat
varför känner jag skuld när jag inte gjort något?

det ska finnas glädje i ett liv
det ska inte bara vara ett digitalt bad varje dag
må helvetet ta slut någongång

jag ska bygga murar, så höga och tjocka att ingen når mig
där ska språket jag upptäcker slå sönder andras argument
glädjen delas inte och smärtan ser bara bra ut på andra människor

smärtan är till för att le åt, djupare vågar ingen längre gå
du ramlar ständigt in i kriser du inte förstår
du ska be till en gud du inte tror på

havet mellan oss är stormigt
det tjänar inget att segla ut på det igen
jag har ändå tappat mina koncept

varför skiter du på mig
jag vill inte vara din toalett
jag ska bara sitta och le i min ensamhet, tills dagen mörknar och ljusnar igen

psyket krossar psyket