det är nog smaken som faller mig i smaken
jag vet hur du smakar
det glömmer jag aldrig

tids nog vet jag hur alla smakar
det är så likriktat och enkelt att se igenom folk
blästrad med olika salvor

om jag kastar i handuken
är den redan full med blod
vi söker efter felskrivna lögner

när jag tittar åt dig
du försvinner
du vill inte andas med mig

du vill inte ha min sjuka empati
den sårar som hagel
tvärsigenom dig, köttet lossnar, senor brister, skelettet bart

din skalle krossas av mitt våld
du kommer aldrig mer att vara solid
du hamnar i jorden, där har du egentligen alltid hört hemma

alla har alltid behövt sufflera åt dig
du kan aldrig komma på dina repliker
inte improvisera, bara vara motaglig, ej uttalanden

jag har varit suggestiv för dig
du ristar in mina ord i din själ
det ryker om din lust att skapa, men det finns redan och du gråter

vi lägger till vid olika hamnar
reser runt och ser oss omkring
du klarar inte av att rota dig, du flytar likt en flaskpost, med ett suddigt meddelande

jag vill tyda det du har att säga
men jag har inga nycklar kvar
och låset är sönderrostat