Världen var större än vad jag en gång trodde.
Som en dag då jag tog bussen in till stan i från byn där jag bodde.

När tandläkaren gjort sitt och jag bedövad och groggy gick ut därifrån.
Såg jag bussen på vägen, jag sprang och viftade och skrek som ett fån.

Bussen stannade, jag sprang i fatt och hoppade på.
Åt vilket håll bussen var på väg det tänkte jag inte på.

Chauffören klippte biljetten och jag satte mej ner.
På stolen mitt emot satt en tant och stirrade, jag stirrar tillbaka och ler.

Men mitt leende falnar, min mage fryser till is.
När jag märker att bussen jag sitter på e på väg åt fel håll på nått vis.

Jag ställer mej upp, skriker stanna för nu har något gått galet.
Det måste ha varit tandläkarens bedövning som påverkat mej i valet.

Att hoppa på bussen på fel sida av vägen.
Är inte något jag gör i odrogade lägen.

Att alla vägar leder till rom är sydeuropeérnas vinklade syn.
Men för en 10 årig norrbottning gick faktiskt alla vägar till Jävrebyn.

Så för mej än idag som vuxen är inte borra och laga den värsta skräcken.
Utan bussresan hem och rotationsriktningen på däcken.