Minnen sitter fast, bryts inte, på återuppspelning. Du gav mig smärta, grov sådan, något jag aldrig låtit dig höra. Flaskan slungas än om mot mitt unga huvud, utan att jag förstår. Du vinglar i min ögonvrå, skräcken sätter vid om ditt namn på en kyrkogård. Skriken och synen av ett beroende i din tillsynes starka tillvaro föder tårar på mina kinder. Jag ser dig gå, lämna mig till mig själv, utan styrka. Tänker på all kunskap du borde gett, framför de erfarenheter jag bittert höll hårt i mina armar. Din famn är ett fjärran land där jag är för ful för att vistas. Ser svaghet jämte ömhet bakom dina murar.


Jag hoppas


Fortfarande




Och pappa




Jag älskar dig