Du ställde dig i jämförelse
stod stilla, bara en yta.

Tillät tankarna finna linjen,
tillät dem göra ett extra varv,
sno in sig lite, se solen,

liksom.

Du blundade, såg
det dina öron saknade,
hade stängt ute.

Spåren du hade lämnat
efter dig, som kondens
växte i glipan till droppar,
där de i din jämförelse
stod sorgset, mot de flodvågor
du hade skapat.

Det var minnet
du i enkel nakenhet
skulle bära,

bär...

Som morgonen bär
i nyvaket ljus dagens första daggdroppe.

Smaken är lite densamma,
men i din värld

vågar du känna, flytta en sten,
lägga tungan

mot en stjärna

på marken.