jag har skrivit brevet, så många gånger..
att jag skulle kunna ge alla jag känner varsitt.
orden jag har i överflöde rasar samman och
brevet blir längre än jag väntat
avslutar med orden
"jag hör inte hemma här, men siktar ni era blickar mot himlen,
så siktar ni helt fel. för jag finns mitt ibland er."
tågtabellen har blivit min gloslista
och jag kan alla tider då x2000 passerar - utantill
men kan inte sluta tänka på vem som ska torka upp efter mig
torka upp sörjan efter min kropp som en gång
mådde fysiskt bra, tills det psykiska åt upp mig likt maskar innifrån.

i kväll ska det ske, och om inte tåget kommer 23:44, hoppar jag ändå