min värld är byggd av raviner till murar
för att på något sätt skydda mig mot vinden som ändå blåser igenom
trött på att låtsas att allt är bra
för det är det inte
berg och öknar - jag skulle gå genom eld & vatten för dig
du är min bästa vän
men om jag ska vara ärlig, slutade du behandla mig som en
för väldigt länge sen
du bytte ut dina vänner titt som tätt
och det är klart att jag inte alltid kan ha en självklar plats
ingenting skulle få komma emellan oss
lovade vi så många gånger
men våra löften höll aldrig, eller hur?
du var den delen jag behövde för att känna mig komplett
trots att det fortfarande är så, saknar jag hellre den delen du fyller
för även om jag måste tillbringa mitt liv med att vara fast i ett mörker
är jag hellre fast där
än faller i den oändlighet du tvingar mig befinna mig i