Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 
( denna händelse kom att prägla mig i många, långa år framåt - och glömmer, det gör jag aldrig, men jag har lärt mig hantera upplevelsen och mår sedan många år tillbaka riktigt bra)


Övergreppet del 1


Springer med sommarlätta steg
- jag är på väg till farfar!
vi ses ofta, nästan varje dag
pratar, skrattar,
är tysta tillsammans

Högst upp på trappen
står mina fastrar
och han som är tillsammans
med min ena faster
Alla tre står de där
och röker
medan de tisslar och tasslar
om något ohörbart

När jag nått det
översta trappsteget
griper de alla tre tag i mig
Någon av dem, jag vet inte vem,
låser mina armar
medan någon annans händer
kramar om
mina obefintliga bröst

Jag försöker komma loss
försöker skrika
men givetvis har jag ingen chans
mot tre vuxna personer
Mitt skrik drunknar dessutom
eftersom någon håller sin hand
för min mun

Plötsligt är det inte en hand
jag känner
utan något blött och mjukt
som borrar sig in
i min mun
Hans tjocka, slemmiga tunga
far omkring
och jag får kväljningar
- vill kräkas!

Känner en hand mellan mina ben
och en annan som letar sig in
under min nya, fina tröja
Jag vill sparka- men kan inte
- sitter fast i ett skruvstäd!
Hör hans häftiga andhämtning
och känner något hårt
mot mitt ena ben

När de äntligen - äntligen! -
släpper mig
rusar jag nerför trapporna
medan deras högljudda skratt
ekar i mitt huvud

Jag springer, springer
men inte på sommarlätta ben
utan med blytunga!
Rusar ner till ängen
där sommarblommorna lyser
i glada färger

Slänger mig ner på marken
sliter i förtvivlan loss gräset
för att torka munnen
- men hur jag än torkar
finns den äckliga smaken
och känslan kvar
Försöker spotta ut eländet
kräks dessutom
- men inget hjälper!

Tårarna rinner i en evighet
- jag gråter för att jag inte
fick träffa farfar
och för att mina fastrar
och den enes kille
precis förstört min sommar

Jag var bara 12 år...




Fri vers av Junitvillingen
Läst 260 gånger och applåderad av 5 personer
Publicerad 2009-03-14 14:48



Bookmark and Share


  Niklas Holmgren
Väldigt gripande… kan se det framför mig. Förstår mig på obehagets känsla; har själv varit utsatt som barn.
2011-03-09

    ej medlem längre
Finns inga ord
mer än
känsla av
förtvivlan
2009-04-24

  Svartsilver
vilka sjuka människor det finns!!
krama om*
2009-04-14

  Tina Q
*kramar om*
2009-03-15

  Fredrik Stillesjö
Hej A touch of an angel!

Kan något sådant här hända? är den frågan som dyker upp. Ja, hur kan man någonsin känna tillit igen? Hoppas de många långa åren blivit litet kortare... Hälsar Fredrik
2009-03-15

  Connie VIP
Naket och utlämnande! Känner av mina egna sår, men liksom du kan jag numera hantera situationen. Välskrivet!
2009-03-15

  LassO
Fy fan, uppriktig sagt och bokstavligt... men mycket bra skrivet-
2009-03-15
  > Nästa text
< Föregående

Junitvillingen
Junitvillingen