Där sitter de - mina båda fastrar
och lyssnar till Guds ord
predikantens röst ekar
i bönehuset
han talar om domedagen
och syndernas förlåtelse

Mina fastrar gråter
klappar händerna
faller varandra - och andra -
om halsen
nickar samstämmigt
för det är ju dit
de vill komma en dag
- till paradiset

Jag är tretton år
sitter på en av träbänkarna
tillsammans med min far
- som för övrigt
är en av predikanterna
Eftersom jag ändå
måste följa med
propsade jag på att få sitta
längst bak
kanske känns det tryggare så...

Är rädd att det
ska synas på mig
vad jag varit med om
rädd för mina fastrars
överlägsna, hånleénde blickar
rädd för att predikanten
i talarstolen
kan läsa av mig
och döma mig mer
än jag dömer mig själv

Mina fastrar reser sig upp
ropar halleluja
och talar i tungor
jag vill springa ut därifrån
eftersom ångesten tagit
ett järngrepp om mig
men min far, som inte
har en aning om
vad det handlar om,
ber mig sitta kvar
och " lugna ner mig "

Lyssnar till mina fastrars
nästintill hysteriska
gråt och tungomålstalande
- trots att jag helst vill
stänga öronen -

och inom mig tänker jag
att om det finns en himmel
- är det då till den
mina fastrar kommer en dag?