Jag dricker ur den sista slurken te ur koppen och tittar för hundrade gången på klockan, känner hur paniken sakta växer någonstans längst nere i magen. Större och starkare för varje sekund. Sliter blicken från klockan och tittar ner i min tomma tekopp. Reser mig, sköjler ur koppen och ställer in den i diskmaskinen. Tankarna skjuter skarpt i huvudet, och jag kan inte tänka klart längre, logiken är borta för länge sedan. Huset är tomt. Tomt och tyst, det enda som hörs är mina andetag och köksklockans evigt tickande, tickandet som vittnar om att jag borde ta mig ut i hallen och börja göra mig klar att gå till bussen. Istället sätter jag mig igen, stirrar mot ingenting och letar desperat efter en ursäkt att slippa. Till slut tar paniken över och jag känner ett plötsligt behov av att kräkas, utan att tänka springer jag mot badrummet. Väl inne i badrummet faller jag på knä framför toaletten och låter kroppen styra ett par minuter. Långt borta hör jag hur telefonen ringer. Mitt inne i mitt töcken känner jag heta tårar rinna nedför mina kinder och jag önskar att jag aldrig hade vaknat när klockan ringde tidigare.

När jag vaknar till igen sitter jag på badrumsgolvet, jag har fått kräk i håret och det smakar illa i munnen. Jag ställer mig darrigt upp och möter min blick i badrummsspegelen. Då kommer tårarna igen, tappar all min kraft och faller ner på toalettsitsen och gråter mig häftigt och okontrollerat tom på alla känslor. Den hopplösa känslan kommer över mig igen, som så många andra mornar, jag kommer inte komma iväg i dag heller, det kommer inte att gå. Jag reser mig igen och vrider på vattenkranen, fyller mina händer med vatten, sätter dem till ansiktet och känner det kalla vattnet rinna ner för min hals. Omedvetet huttrar jag till, fyller en hand med mer vatten och sköljer ur munnen. Telefonen ringer återigen, men jag stänger badrumsdörren och sätter i gång duschen, klär av mig och låter kroppen återfå lite värme från det varma vattnet.