Marken röt under hennes fötter och luften kokade av oro. Kattdjuret som spann vid hennes sida spände kvickt öron och ögon. ”Nu händer det”. Tanken flög genom henne och en ilning av förväntan följde efter. Hon reste sig och tittade ut genom springan i dörren, utanför stod allt stilla. Hon öppnade dörren helt och gick ut på trappan, värmen slog emot henne. Det tog inte många sekunder innan katten också var ute på trappan och strök sig mot hennes ben.
- Nej gå tillbaka in! manade hon. Men djuret ignorerade henne och satte sig istället på nedersta trappsteget. Gatan var öde, men hon visste att den gamla kvinnan i huset mittemot var hemma. Damens lilla rostiga personbil stod parkerad på garageuppfarten. Hon vände blicken ner mot vägkorsningen men den var också öde. Vad skulle hon göra nu? Ringa T? Eller invänta order från De högre? Hon gick tveksamt in igen med katten i släptåg. Hade ingen annan märkt markens uppror? Hon stängde dörren helt nu. Satte sig i fåtöljen igen och inväntade nästa steg. Värmen tryckte och katten jagade lekfullt en fluga. Förutom hettan var allt som vanligt.

Telefonsignalen ljöd genom tystnaden. Hon vaknade lika tvärt som hon somnat. Klibbig och yrvaken sträckte hon sig efter telefonen.
- Ja
- T.
- Ja. Nu?
- Inte än, falskt alarm. De driver med oss.
- Vad fan?
- Fråga inte! Acceptera.
- Ja.
*klick*
Hon lade i från sig telefonluren men tittade fotfarande på den. Så mycket hat som fanns hos T. Så mycket hon inte visste, bara vagt kände till.