Läkaren på psykvården till patienten
-Om du får säga det själv. Vad tror du är det största felet med dig?
-Jaa. Det skulle väl vara att jag ljuger så förbannat. Inte nog med det, jag älskar att ljuga. För mig är det nog den största av njutningar.
-Menar du att du är en notorisk lögnhals?
-Just det. Det är mitt andra namn. Jag ljuger i stort sett dagarna i ända.
-Till skillnad från nu alltså. Ett ganska stort avsteg från en allvarligt inarbetad rutin. Varför skall jag tro på dig just nu, när du ljuger i stort sett jämt annars?
-Jag är en smula synsk också.
-Jaså. Hur yttrar sig det då?
Här synes patienten sluta ögonen. Det går några minuter utan att någon av dem säger något. Doktorn hörs dra efter andan som för att yttra något, då patienten utbrister
-Ni har en son. Han är på resa i Frankrike med sin flickvän. Eller var i alla fall. De har råkat ut för en trafikolycka och ligger på intensiven.
-Jag tror dig inte. Du hittar bara på det för att skrämma mig.
-Ja, jag erkänner att jag ljög. Men medge att det var trovärdigt.
-Ja. Visserligen har jag ingen son. Men väl en dotter och hon är i Sydamerika just nu och arbetar med ett biståndsprojekt.
-Jaså. Är det vad det kallas numera?
Utanför rummet de satt i kunde man se en del björkar i vilka det satt fåglar som kvittrade i majsolens sken. Klockan var väl vid pass en kvart över tre den eftermiddagen och livet gick sin gilla gång. I rummet hade en smula tystnad insmugit sig mellan de vitmenade väggarna med blå vertikala ränder på som påminde en smula om Marimekko. Läkaren släppte då och då ut en tung suck och en liten smygare slapp ut även den och fyllde sakta rummet med en kväljande doft som luktade som en korsning mellan soptipp och ett veckogammalt lik. Nya tider stundade i byn och nu kom jag väl ändå en smula ifrån ämnet i alla fall? Patienten slutade att vara patient och blev assistentvikare till en vd i en mellansvensk stad. Läkaren upphörde att vara läkare när hon gick bärsärkagång inne på coop nästkommande fredag och fick tvångsintas för att sedan släppas ut igen efter cirka fem år och startade en pizzeria som gick som tåget, det vill säga att det slutade med nedläggning efter bara något år, tågen slutade gå och stationshuset blev museum med cafeteria och konditori.