stapplande i ett förvirrat kärleks tillstånd
tog han sig hem.

gömde sig för skuggorna från alla
månbelysta byggnader på vägen

kärlekens eufori hade drabbat samman
med
svekets bistra förvirring.

alla statister efter vägen
hade plötsligt fått huvudrollen
och var alltid lyckligare
än han nånsin skulle bli

väl hemma låg ensamheten och
väntade på han i sängen

hon log och tittade på han,
väl medveten om sig själv.

egentilgen är jag bara ett överflöd
av självömkan,
men du vägrar att se det
eller hur.

han gav inget svar tillbaka
men tänkte för sig själv

ja, det är du.