Hon sitter med ryggen mot deras säng,
i en blå fåtölj som är alldeles för gammal.
I famnen ligger den rödrandiga tröjan han bar för någon timme sen, någon timme sen då den fortfarande var hel. Nu syr hon igen ett hål som gav sig till känna i samma stund han trätt den rödrandiga tröjan över sitt huvud.
Han var alltid så ivrig att klä av sig,
armarna flyger upp och drar tag i vad som finns och med ett litet ritsch går allt som oftast några trådar av. Hon ler och sneglar på den sovande kroppen vars fötter hänger tungt utanför sängen.
Med nål och tråd skulle hon kunna laga vad som helst för hans skull,
med nål och tråd kan hon göra allt - bara det är för honom.

En gammal klocka tickar och snart är tröjan hel, redo att användas igen, redo att tas av igen, redo att lagas igen.
Kroppen i sängen drar ihop sig i fosterställning och i ögonvrån ser hon hur ansiktets alla muskler spänns, hur den vackra pannan läggs i bekymrade veck, trots den djupa sömnen.
Hon ser på sin nål och sin tråd och önskar hon kunde sy ihop mer än bara hål i koftor och byxben.

Hon önskar att hon kunde sy ihop alla sorters hål,
även dem man inte ser.
Hon önskar att hon kunde laga hjärtat och själen i kroppen som ligger där,
det lilla tre-i-ett-paket hon älskar så.
Hon älskar huvudet, hon älskar hjärtat, hon älskar kroppen.

Klockan tickar och den blå fåtöljen som är alldeles för gammal suckar när hon reser sig. Hon, en hjälplös hjältinna med nål och tråd.