Den lätta knackningen på dörren till Dr Fröjds psykiatriska mottagning fick honom att slå igen Hjalmar Söderbergs klassiker.
– Jaha, fru Len, antar jag. Helga Len, ser jag här, sa Dr Fröjd och kollade sina papper.
Helga, vilket sammanträffande, tänkte Dr Fröjd och kunde inte låta bli att förtrollas av den vackra kvinnan som stegade in på hans mottagning.
– Ja, det var jag som beställt tid för ett personligt samtal.
– Vad har ni för problem, fru Len.
– Det är kanske inte ett problem för en psykiatriker men jag vet ingen annan jag skulle kunna gå till och egentligen är det inte jag som är problemet.
Fru Len verkade behagligt försynt och nästan ursäktande för att hon kommit till Dr Fröjds mottagning i sitt ärende men föreföll ändå angelägen.
Kanske var det fru Lens skönhet som fick Dr Fröjd att för ett ögonblick förlora sin professionalitet men det var något mystiskt över henne.
Hon verkade allvarligt oroad och samtidigt sval på ett nästan skrämmande sätt.
– Vad är det för problem då? sa Dr fröjd.
– Det är min man som är det egentliga problemet.
Inte fler äktenskapsproblem, tänkte Dr Fröjd. Det hade han haft nog av.
– Fast egentligen är det väl religionen, sa fru Len.
– Religionen? upprepade Dr Fröjd och blev med ens mer intresserad.
Religionsproblematik var en specialitet för Dr Fröjd och det som han doktorerat på.
– Ja, jag är prästfru, alltså min man Greg är pastor och det är det…
Prästfru? tänkte Dr Fröjd. Och Greg som i Gregorius! Vilka sammanträffanden idag.
– Som är det stora problemet antar jag, fortsatte fru Len. Han älskar Gud mer än mig, om jag säger så. Han är flera år äldre än mig, men det är inte det.
– Hur är det med ert samliv? frågade Dr Fröjd och kunde inte låta bli att snegla på fru Lens välsvarvade nylonklädda ben samtidigt som han förläget försökte dölja sitt intresse genom att rätta till sina glasögon och titta i sitt papper.
– Vi har inget. Han vägrar att älska med mig och anser det vara syndigt, sa fru Len och växlade över sina korslagda ben.
– Men då är kanske en äktenskapsrådgivare en bättre…
– Det är mer komplicerat än så, sa fru Len. Vi har aldrig haft något samliv.
– Aldrig någonsin? undrade Dr Fröjd.
– Nej, köttets lustar är djävulens verk, säger han. Men jag är ju inte mer än människa med normala behov.
– Varför lämnar du inte honom?
– Han vägrar skilsmässa, det är synd enligt religionen.
Dr Fröjd kände till problematiken som ofta var olöslig men lyssnade medkännande vilket var det enda man kunde göra i sådana fall.
– Ja, jag har varit otrogen med en älskare och skäms för det, men vad ska jag göra? Mitt samvete plågar mig ständigt för att jag fallit för frestelsen.
– Men inte ska du skämmas för naturliga drifter som vi alla har och är det egentligen otrohet om han nu vägrar?
– Enligt vår tro, ja.
Dr Fröjd förstod att fru Len var lika fast i tron som hennes rigide make.
– Dessutom måste jag bekänna en dödssynd. Jag inte bara har slutat älska honom - Jag hatar honom. Äcklas av honom.
– Det är vanligare än man tror och inget man rår över. Fullt förståligt i ett dött äktenskap att man känner avsmak inför sin likgiltige partner.
– Han slår mig med.
– Men då måste du gå till polisen…
– Då dödar han mig.
– Nej, men han är ju kristen och kan inte…
– Han har hotat att döda mig om jag går till polisen eller lämnar honom.
Dr Fröjd visste att våld och hot inom äktenskapet är vanligare än man tror och att religiösa familjer inte var några undantag, snarare tvärtom. Men detta verka vara speciellt.
Fru Len hade gjort intryck på Dr Fröjd på flera sätt. Han hade blivit upphetsad av hennes berättelse om sin otrohet och hennes kropp utstrålade sensualism vilket förstärktes av det pikanta klädvalet.
Den skicklige Dr Fröjd, känd för sina kontroversiella metoder inom psykiatrin, hade tillfälligt tappat greppet inför den väna och sårbara fru Len. Ibland räcker inte psykologin till.
– Han kommer döda mig, sa fru Len och föll i gråt. Han menar det.
– Seså, sa Dr Fröjd och höll om henne och kände samtidigt en eld tändas i hans kropp.
När hon tårögd höjde sitt ansikte mot honom kunde han inte motstå frestelsen att kyssa henne, först lätt sedan passionerat och till slut erotiskt.
– Förlåt, sa hon och slet sig loss. Det var inte meningen att det skulle bli såhär.
Dr Fröjd skämdes ännu mer och insåg att han gått över en gräns som en doktor inte får överträda men att passionen tagit över hans förstånd.
Fru Len lämnade Dr Fröjd och mottagningen efter att hon fått en ny tid för återbesök. Kvar i rummet fanns bara parfymen av en försakad olycklig prästfru.
Han skulle inkognito besöka pastorn för att luska ut vem han är och få honom att leva upp till sin kristna lära. Utom möjligen att älska sin hustru.
– Mitt namn är Dr Fröjd och jag vill prata om mitt äktenskap med pastorn, ljög Dr Fröjd på det sätt som bara psykologer och skådespelare behärskar.
– Ja, äktenskapet, ja, suckade pastor Greg. Visst är det ett egendomligt sakrament. Min hustru har tålmodigt stått ut med mig i alla år trots att jag är gammal och tråkig.
Till Dr Fröjds förvåning verkade pastor Greg vara en godhjärtad om än gammaldags from prost. Men Dr Fröjd visste att varje människa har två sidor och bland troende är dessa båda sidor än mer separerade. Och att de också kan vara än mer svarta.
Både prästen och psykologen rotar ju i de mest mörka sidorna av vårt inre och båda sysslar med att påverka den själ som vi inte vet något om, tänkte Dr Fröjd medan han lyssnade på pastor Greg.
Det fanns inget svavelosande eller fördömande över denne präst; men dolde det sig något annat bakom hemmets trygga väggar - en djävul som det så många gånger gör?
Dr Fröjd blev aldrig klok på den mänskliga naturen trots att han borde vara den mest skickade till det.
Medan han funderade knackade det på dörren som öppnade sig:
– Nu har han slagit mig igen! sa Len som kom in gråtande.
Det syntes tydligt ett svagt blåmärke sedan hon tagit av sig solglasögonen och Dr Fröjd tröstade åter den väna frun i sina armar.
Med uppbådande av all sin professionella kunskap fick han Len att lugna ner sig så han kunde nå henne medan han själv brottades med sin attraktion till henne och den kluvna känslan av vad som höll på att hända.
Hur skulle han hantera situationen med sina känslor och hur skulle han rädda henne från hennes man? Bokstavligt rädda henne från döden?
– Jag har pratat med honom och han verkade…
– Han kan manipulera, precis som ni psykologer, log hon. Ni sysslar ju båda med att egentligen föra folk bort från sina verkliga bekymmer genom att inge falska förhoppningar; manipulera själen så den ska glömma den bistra och onda verkligheten.
– Nej, men vi försöker…
Orden tog slut för Dr Fröjd. Han insåg att det inte bara låg en hel del i det hon sa utan att allt handlar om falskhet. Förnekande av skuggorna i livet.
– Ja, jag vet att du försöker trösta mig och jag är tacksam. Du är så snäll, sa Len och kysste Dr Fröjd på kinden – och lätt på munnen sedan allt intensivare och hungrigt.
Dr Fröjd gick som i trans och reglade dörren till mottagningen. De slet av varandra kläderna och började en besinningslös älskog på golvet där de formligen åt av varandra.
Utmattad efter den heta akten insåg Dr Fröjd att han hade överträtt gränsen men han var besatt över denna kvinna och måste inte bara rädda henne utan vinna henne för alltid.
– Jag måste hem till min man. Kanske är det sista gången vi ses. Han ska döda mig.
Det snurrade runt i Dr Fröjds huvud: han måste få slut på hotet mot henne innan allt är försent. Han skulle aldrig förlåta sig själv om han inte gjorde något – men vad?
Den fasansfulla insikten kom över honom att inga aldrig så sofistikerade psykologiska metoder i världen kunde rädda henne från döden, det krävdes brutal handling.
Dr Fröjd vankade av och an och funderade medan han oupphörligen förträngde de pockande känslorna och den hemska nödvändigheten av att göra det enda som gick att göra.
Hatet till hennes man var lika stark som kärleken till Len och fick honom att fatta modet, modet som behövdes för att befria henne från en snar död.
Dr Fröjd tog ett Glas och tänkte på Brott och straff. Han, Dr Fröjd hade gjort en god handling som enligt lagen var den ondaste av dem alla. Ibland räcker inte lagen till och ibland räcker inte ens moralen till, tänkte Dr Fröjd. Han kände ingen ånger, bara ett lugn och en tillfredställelse av att allt var över.
Ingen skulle misstänka honom, en respekterad och berömd psykolog, och allt såg ut som en olycka utfört med utsökt raffinemang. En gammal pastor tar ett felsteg och slår huvudet i dopfunten i sin kyrka. Det var något vackert och symboliskt över dödsfallet.
Han, som kände till allt om själens alla skrymslen blev förvånad över att han inte kände en tillstymmelse till ånger eller obehag över att han faktiskt dödat en annan människa.
– Har du hört vad som hänt? sa Len som kom inrusande till mottagningen.
Hon visste alltså inte något om hur det gick till och hon skulle hellre aldrig få veta, tänkte Dr Fröjd, Det var bäst så.
– Du är fri, sa Dr Fröjd, vi är fria och vi kan…
– Ja, jag borde väl sörja men…
– Nu kan vi älska…
– Du gjorde det, va?
Kärleken hade fått alla psykologins skådespelarkonster att fallera för Dr Fröjd.
– Jag visste ingen annan lösning, men nu är du fri!
– Ja, nu kan jag gifta mig med min älskare som jag pratade om innan.
Hela Dr Fröjds värld rasade samman. Hon hade bara lekt med honom, använt honom och aldrig älskat honom.
Dr Fröjd tog reda på allt om Helga Len och hennes äktenskap med pastor Greg och då framkom en annan bild – en Helgalen bild.
Det var pastor Greg som var den trakasserade och Len framstod som en argbigga. En ondskefull kvinna som plågat sin man. Dr Fröjd hade slagit ihjäl en gammal godhjärtad och hunsad pastor.
– Du har lurat mig, din satans häxa!
– Ska du gå till polisen? skrattade Len. Ja, jag använde dig som mordvapen för att bli av med den stöten och få ut arvet. Ibland räcker inte psykologin till, va? Inte ens litteraturen.