Hon möter hans ögon, tillbakalutad i soffan med ny skjorta.
Han ler lite som Mona Lisa.
Han säger så mycket, men hon vet inte vad han känner.
Det är kyligt ute och folk promenerar mot en varm pub.
Han frågar henne hur hon mår, och hon kramar tillbaka och sveps in i hans värme.
Hans hand släpper inte hennes.
Hon andas in hans doft och känner sig för första gången i sitt liv lite bra, tillräcklig, fin.
Flickan med rött bälte ropar ut honom och drar med honom ut för att hångla upp honom.
Mot väggen.
Kvar sitter en liten naiv tös som inte har någon aning om hur allt detta kommer påverka henne.
Hur pojken kommer märka henne på så många vis.
För hon är 18 och har aldrig känt så här.
De kommer tillbaka och allt känns hemskt.
Flickan känner sig inte fin längre, utan dum och ful. Ett smutsigt gosedjur som ingen vill ha längre.
Hon går så fort hon bara kan, bort från dem alla, på mörka gator, uppför trappan och in genom dörren.
Och han följer efter för han är rädd att han har förstört något.
Och hon vill inte berätta för honom vad som är fel för de är inte ensamma, inte än.
Vad ska hon berätta för honom? Allt är så fel, så fel, så fel.
För hon kan inte få honom, och han borde inte bete sig som om hon kunde.
Hans hand smeker bort hårstrån som är i vägen, och någon tår som sakta seglar nerför en varm kind.
Hans mun är så nära, för nära, och hon tycker det är hemskt eftersom allt är så nytt.
Det är blött. Och förvirrande. Och underbart.
En avskedspuss, och han försvinner ut igen i natten med de andra.
Hon sover inte en minut. Hon skakar tills hon tror att allt är en dröm.
Dagen efter viskar han i hennes öra att han menar allt han har sagt, även med ett fördunklat sinne.
Och hon tror honom. För det är ju han.

Men han var inte tillåten. Och han sov inte i sin egen säng den natten. Och han menade aldrig riktigt vad han sa. Och flickan bröts itu så många gånger att hon blev så bitter. Och hon trodde att hon aldrig skulle kunna bli glad igen, och hon trodde aldrig att hon skulle kunna le och skratta med pojken igen. Men tiden läker sådana sår. Det går att krama utan att känna, det går att prata utan att tycka om, och det går att sluta hoppas.


Om han bara låter mig vara.