Leken är hans illusion. Tynger honom, dränker honom som kalla kläder våta av en mörk ocean. För honom är det en falsk underhållning hans kropp ej längre klarar sig utan. Kväver honom samtidigt som den ger honom den desperata energin för att inte försvinna helt bland kaoset.
Hans vackra ansikte ler igenkännande i alkoholens namn. Han är en främling för oss bakom scenen. Förstörda löften fladdrar förbi dem, men han är för djupt fången för att orka öppna upp sina ögon och för feg för att möta solen och låta hennes slingor värma honom igen.

Endast en mörk kontur av min älskade gömmer sig i skepnaden av den besegrade mannen. Han kan inte se mig, inte som jag ser honom. Som en tidsålders väntan känns minnet av hans varma hand smeka min kind, ljumma läppar som andas lätt på mina innan de möts.
Det krossade ljuset bränner som is i mitt svarta bröst. Kan inte längre beakta sist mitt ansikte var mjukt och varmt av dig. Strävt, vått från hysteriska kristaller som tyst grävt kanaler i mina kinder, är mitt ansikte. Orken släpper sitt tag snart.

Våra liv är snart förspillda, men min kärlek är starkare än dina piller och all din diffusa kemi som dämpar dig varje gång du sväljer. Att älska dig är att hålla fast vid din slocknande flamma när mörkret krälar som ormar för att kedja fast dig för evigt. Jag kommer strida fast jag nästan förblöder av dina knivspetsiga ord. De slår lika hårt som knutna nävar. Mitt försök att få tag i din likbleka hand innan du släpper taget slår du bort med den andra. Du ser endast en osann förebråelse. Jag upphör strax med mitt andetag.

Du klarar spriten och pillren bättre än min tystnad. Förföljelsen av landet med regnbågar är ditt mål för dagen för du har glömt bort allting annat. Din kropp domnar bort och hjärtslagen från din själ är så tysta att de knappt hörs längre.
Jag är så rädd att du inte kommer orka slåss längre.