Hans kalla, knotiga händer gräver sig in mellan mina revben med en iver och ett engegemang som får mitt åldrande kött att häpna.
Hans blekblå blick, med ögonfransar som sveper längsmed hans kindben.
Jag gråter varje gång jag ser honom naken, varje gång jag känner hans vita kalkstenskropp under mina händer, och smakar på sältan av hans döda hudceller.
Han slår armarna om mina knän och ler, med huvudet på sned, som om han vet hur vacker han är. "Jag kommer aldrig vara något annat än en skitunge för dig, eller hur?" Jag kan inte svara, för jag kan inte ljuga. Nog kan jag ljuga, men inte om det är på allvar. Genom hans mörka lockar möter jag ett leende fyllt av oro och förväntan, en däggdjursunge i behov av vård. Och jag ljuger. Säger att han är en riktig människa, att jag tar honom på allvar, att han inte är ett litet barn.
Det är som om han vore någon annans husdjur. Visst gillar jag honom, men hur ofta tänker du på dina vänners husdjur?

Jag känner hans spetsiga tunga i min halsgrop, och ett oanat bett i min nackmuskulatur. Jag spänns i hård förväntan, ett timglas balanserat på en tråd. Hans tunna fingrar rör sig sakta över mina skälvande bröst, och hans breda mjuka läppar öppnar sig mot mitt inre. Jag begraver ansiktet i doften av hans lena hår.
Med utbredd handflata mot mitt mellangärde pressar han sig närmare min kropp, smyger sig in mellan mina ben, får mig att se svart av lust och jag kvider. De smala händerna sluter sig kring mina höftben, glöder in till mitt skelett, bränner frätande hål i min anemiska hud. Genom mitt svidande begär tränger han in tills jag i krampaktiga ryckningar vrider mig loss.

Och jag tänker på Poe; "Nevermore."