Hon slår huvudet i betongväggen för att känna att hon lever. Smärtan sjunger i öronen och brinner i pannan. Kanske, kanske denna gång ska smällen bringa någon ordning bland allt trassel där inne i hjärnan, skaka bitarna på plats.

Hon tittar på reklampelaren som gör reklam för röda underkläder på H&M. Kvinnan på affischen visar upp sina trinda bröst och smala midja med världens-vackraste-leende på sina läppar. De små röda tygbitarna sitter perfekt på världens-lyckligaste-kvinna och världen beundrar hennes glans. För att slippa titta mer på affischen vänder hon ner blicken mot gatan och börjar räkna gatstenar. Trettiosju stycken, gråa, hårda och kalla. Hon räknar allt! Röda bilar på vägen till skolan, trappsteg upp till trean på femte våningen, makaroner i paketet (och de på framsidan), bokstäver i långa ord och streck på borden i skolan. Hon tycker om antal, det ger henne överblick.

Bussen är, som vanligt, nästan full när den kommer. Istället för att tränga sig in mellan varma kroppar och parfymdoftande skinnväskor vänder hon i dörren och går istället. Musiken i öronen, gympaskornas dova klappande mot gatan. Hon försöker lista ut vad som saknas, vad hon saknar för att passa in, in bland leden. Vad behövs för att hon ska bli sådär lycklig som kvinnan på reklampelaren. Hon frågar sig själv hur man spelar spelet ’liv’, vilken pjäs man ska vara och vilket nästa drag är. Hon frågar sig gång på gång hur spelreglerna går till och som vanligt är tystnaden det enda svar hon får.

Så hon slår huvudet i betongväggen för att känna att hon lever. Smärtan sjunger i öronen och brinner i pannan. Hon slår huvudet i varje vägg på väg till skolan för att få något verkligt, något konkret att stoppa in i sitt huvud.

Hon slår huvudet i varje betongvägg på väg till skolan samtidigt som hon räknar dem tyst för sig själv. ”…, femtiotvå, femtiotre, femtiofyra…”