det fanns bara det här, det var inget mer

I staden som avgränsas av berg och en å vars vatten är mer trögflytande än torkad sement
Där ändstationen var ingenmansland och kallades "Ljustadalens Centrum", men ett centrum såg man aldrig till och inget ljus heller för den delen

Moppegängens ständiga hängande utanför ICA-nära och deras enträgna racande med sina penisförlängande fordon längs med radhuskvarteren - trimmade till 55
Sportgalningarna som drack loka-smultron på Wayens omväxlande av proteindryck på väg till träningspassen
Emokidsen som gjorde så mycket för att revolutionera så att de passade in, drack sig fulla på HB varje helg och rökte röda Blen utköpta av en lodis på Navet på vardagarna

Sen fanns det vi, vi som levde för musiken och konsten om att överleva. Mellan två världar av upprorisk pubertal förvirring och vuxenvärldens val mellan fabrikernas enformiga industriarbete och jobb bakom disken på Vivans Livs.

Vattnet rann under avlägsna broar men vi stod paralyserade kvar på betongen med ett krampaktigt tag om räcket
Att klättra över bergen bort, långt bort där livet fanns, krävdes ett idogt kämpande mot illvilja av att bygga en lift, som kunde hjälpa oss lite på traven

Vi var dom som ständigt gick i blöta skor eftersom vi var okapabla till att följa de vägar som samhället trampat upp, istället kämpade vi oss igenom knädjup snö varvat av vattenpölar som kylde oss nedifrån, KUNG-ölen vi drack på helgerna dränkte oss innifrån och industrins avgaser som vi krampaktigt andades kvävde oss utifrån

Längtan om något annat drev oss till vanvett

Vi var dom vars sår aldrig läkte, vansinnet i staden drev oss till att prova även de snårigaste vägarna genom taggbuskar som slet upp vårt skinn och vår stolthet för att finna livet, och ständigt möttes vi av hårda tegelstensväggar och pliktskyldiga samtal med BUP

Det var vi som använde våren, förbrukade sommaren, andades upp hösten och led oss genom vintern
Vinterns långa ältande gav oss inget utom ångest, djup och mörker
Men vi höll oss inne, tände våra ljus och drack vårt te, delade diskussioner som gav oss glöd och lyssnade till musik som brann - allt för att värma oss innifrån och glömma den värld som utanför frös till is

Vi fick hålla våra glödande själar vid liv för det fanns bara det här, det var inget mer