Det är ett undantag att jag får vistas på min barndomsgård…men min längtan efter ängen, älven, skogen och min lilla mamma har nästan värkt sönder min själ. Ja, den har värkt så mycket att jag på nästan mina bara knän bönat och bett om att få komma hem – om så bara ett par dagar.
Min far ger mig efter många om och men sin tillåtelse…men först har han spikat upp en hel rad regler och föreskrifter…nästan som när Martin Luther spikade upp teserna…

Jag är hänvisad till den lilla gammelstugan på gården, den som håller på att förfalla…där är så golvkallt trots att det är mitt i sommaren, där luktar mögel och målarfärgen i taket hänger ner i stora flagor.
I hallen har min far ställt en hink, som ska föreställa min toalett…det är bara i yttersta nödfall som jag får låna badrummet i huset – huset som jag växte upp i tillsammans med mamma, pappa och alla mina syskon.

Under min andra dag i gammelstugan blir situationen sådan, att det handlar om ” ett yttersta nödfall ”…och det är på darrande ben jag går den korta vägen upp till huset. Ångesten kramar om mitt inre och jag ber till
högre makter att jag inte får syn på min far. Hjärtat slår så hårt att jag tror att det också syns på mig, jag spanar åt alla håll och kanter…vill inte, får inte, orkar inte möta honom…

Naturligtvis är det just pappa jag möter när jag går uppför trapporna. Jag undviker att se på honom, men känner hur han spänner ögonen i mig. Han ber mig stanna upp för han har något mycket viktigt att säga. I händerna håller han den vackert blommiga sommarbrickan fullastad med allehanda godsaker – det doftar av mammas nybakade kanelbullar och vaniljkringlorna ser minst lika lockande ut.
- ” Nu är det på det här viset ”, börjar min far med hård stämma, ” att jag gissar att det är badrummet du ska låna. När du har gjort ditt där, så vet du vad som gäller. Och den här brickan…den är ämnad för oss som bor i huset, bara för oss. Så nu kära dotter, nu vet du det! Skynda dig sen att bli klar i badrummet, så du inte tar upp platsen för oss andra! ”

Och nog skyndar jag mig alltid! Tårarna bränner, men jag biter ihop allt vad jag kan. Jag darrar i hela kroppen, kan knappt andas. Från köket hör jag glada röster – flera av mina syskon är samlade så här i semestertider, de pratar och tokskrattar. Min längtan att få vara med håller på att kväva mig, saknaden gör så ont och smärtan har grävt ett djupt hål i själen.
På väg ut från badrummet möter jag min mor som med sorgsen blick ändå tittar så kärleksfullt på mig. Hon ger min kind en lätt smekning, viskar att hon älskar mig.

I den lummiga trädgården har pappa slagit sig ner. Jag vågar knappt titta åt hans håll, men jag hör honom spela en sommarvisa på munspel. Mina steg känns som bly när jag beger mig ner till gammelstugan. Vill gå fort, fort, men det är som om fötterna limmats fast i marken.

Jag slår mig ner vid det ena köksfönstret – och det är då alla tårar väller fram. Jag gråter så jag skakar. Magen värker och ångesten vrider om som knivar.
Bland doftande syrener och ett hav av färgglada blommor sitter mina föräldrar och syskon. Munspelet och sången hörs över byn, tränger in genom väggarna i den fallfärdiga stugan. Min gråt vill inte ta slut.

Hur jag kan utsätta mig för denna smärta är något jag inte förstår. Jag vet ju så väl att jag inte är välkommen hem, men hoppet finns där…hoppet om att min far ska upptäcka hur enormt mycket kärlek jag har att ge –
att han ska ” vakna ”…Min längtan efter mamma gör att jag står ut med det helvete jag utsätts för – huvudsaken att jag får se henne, vara nära – om bara så lite…om bara på håll.

Nästa dag beger jag mig därifrån. Mamma kramar mig, ögonen är blanka av tårar. Mina syskon undrar varför jag hållit mig för mig själv. Pappa ler stort.