Jag hade precis anlänt med tåget
en solig kväll i april
promenerade till busshållplatsen
där jag skulle få vänta
en bra stund

Bland alla väntande
stod en medelålders man
som när han fick syn på mig
kom fram och frågade
om han fick sjunga för mig

Vad annat kunde jag svara
än " javisst "
men det räckte inte
med att han sjöng
han ställde sig på knä
med ena handen på bröstet
varpå han med otroligt vacker stämma
och stjärneögon
framförde en Elvisballad

Han var en av de utslagna
en av dem som livet
farit hårt fram med
Somliga på busshållplatsen
sneglade ogillande på honom
några såg besvärade ut
Min tanke blev: med den rösten
hade han kunnat komma långt!

Efter hans serenad
småpratade vi en stund
han berättade om
sina döttrar
och kärleken till dem
om de spelningar
han gjorde förr
om sin glädje
över att han fick sjunga
för mig

Jag tackade honom
för den vackra sången
och han sa
" Den var bara för dig! "
Med blanka ögon gick han vidare
men jag såg
att hela ansiktet log

När jag och min son
- som mött mig vid tåget -
satt på bussen
sa han med glimten
i ögonvrån:
"Nog har jag
stått på den busshållplatsen
hur många gånger som helst
när också han varit där
- men aldrig har han sjungit för mig!;-) "

Det är nästan så jag önskar
jag fått samma mottagande
när jag inatt återigen
anlände till samma stad
med ett mycket försenat tåg

En Elvisserenad
efter den långa resan
hade definitivt inte
varit fel...