Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 
Hur det är att bli handikappad i vuxen ålder där ens identitet slits mellan den man var och den man blivit. Hur det känns att veta hur det känns attt kunna gå, men att det känns overkligt att man inte kan det längre. Och hur man gått från snabb till lån


Vem är jag? En men ändå två...

Vem är jag?
Jag är - en person som går snabbt, jäktar runt, stressar och donar.
Jag springer hit och dit, städar och bakar och jäktar.
Jag är... Bråttom!

Nej, det är bara en dröm.
En dröm om det förgångna.
Det som förut var min vardag är nu en ouppnåelig fantasi.
Jag är... Långsam!

Mina ben rör sig snabbt och är en självklarhet, en del av mig som jag tar
för givet.
Jag rusar ut genom dörren, springer ut till bilen, kör i väg, ut igen, upp
för trapporna, så smidigt, så lätt.

Nej, det är bara en dröm.
En dröm som för några år sen var mitt liv.
Hur kunde det som var så självklart bli en ouppnåelig dröm.

Mina ben har blivit "med hjul".
Tidigare sprang jag snabbt och smidigt uppför trapporna.
Nu färdas jag upp med en trapphiss,
så sävlig och långsam - jag blir tokig!!!

På insidan lever min dröm och känns som verklighet.
Jag vet hur det känns att springa,
men det är nu bara en dröm.
Mitt liv har splittrats. Jag är densamme - men ändå så annorlunda.
Min verklighet har blivit en dröm,
där snabb har blivit
- Långsam!


Marie Andersson, Matfors, Sundsvall

Rullstolsmorsan
http://rullstolsmorsan.blogspot.com/




Fri vers av Marre Marie Lindblad (fd. Andersson)
Läst 231 gånger
Publicerad 2009-04-17 22:24



Bookmark and Share


  Junia VIP
Tack för beskrivningen! Det får en att tänka till....
2009-04-18

  Yrre VIP
Fast att känna och tänka snabbt och med det
vandra långsamt gör texten till en utopi
i en vardag.
Du skriver känslosamt och naket.
Tack
2009-04-17
  > Nästa text
< Föregående

Marre Marie Lindblad (fd. Andersson)