kanske är det här inledningen till min egen undergång så nu skiter jag i komman punkter och stor bokstav igen som jag brukade förr låter allt komma utan att tänka kanske blir det närmre vad som försigår inombords då jag är en hora en idot när jag innerst inne vill vara stark knullar runt blir bränd fattig rik på en och samma gång hur fan ska jag ta hand om mig ljuger allt mer minns knappt sanningarna jag dricker för mycket mår så bra då tänker på resor möten knull vänner ovänner tvätt solnedgångar allt och inget mitt liv speglas i min smsinbox eller kanske mer frånvaron av de jag vill ska svara tänker på linda jag skriker upp till gud vem fan är du gör så hon vill ha mig så som jag vill ha henne ta henne kanske går det bra med vem som helst kanske behöver jag bara ligga fast på mitt sätt först hårt sen ömt berätta drömmar resa runt i varandras liv berätta att vi är ensamma och svaga fast man tar ton i andra ord så att det låter som om man trivs jag älskade under röda lampor på ett täcke i en sliten etta och var hög på allt men mest av känslan att jag var där och just då och aldrig förr har något varit så bra och inget betydde något utanför dörren det är kickarna eller det att jag tror att jag är med i en film kanske filmen om mitt liv kanske i en framtida roman eller i en dödsannons men mest för att jag mår bra om än för en stund det gottgör för den övriga tiden som ibland äter mig inifrån når jag trettio når jag tjugosju kanske är det ovissheten som gör att jag fortsätter leva i detta som ska kallas mitt liv men som mer är en flykt från det som borde varit mitt liv jag tittar ofta bakåt men kanske mest framåt med händerna för ansiktet och undrar när jag ska börja leva som det förväntas att jag ska leva