Vattnet är stilla, luften är sval
solen går upp i morgonens timma
Dagg och dis över skog och dal,
sakta lättar begynnelsens dimma
Vid stranden i gryning så mild,
Narcissus betraktar sin spegelbild.

Han ser på sig själv, länge och väl,
blicken vandrar längs armens skepnad
Fortsätter ner mot ankel och häl,
börjar om igen, att se på sin levnad
Var muskel med ljuvliga drag,
Narcissus vid sjön är helt till behag

Han rör inte ögat, nacken är stel,
bilden i sjön är allt han behöver
Ser inte ekorrn och fåglarnas spel,
bryr sig inte om solen där över,
ej vattnet som porlar i älv
Narcissus älskar endast sig själv

Vrid på ditt huvud, andas in vår!
känn hur gräset kittlar i handen
Låt vinden virvla, smeka ditt hår,
lämna dina avtryck i sanden
Se världen, se den med mig!
Narcissus, den är större än dig

Kvällen den kommer, solen går ner,
kvar är Narcissus vid vattnets yta
Dagen har varit och kommer ej mer,
borta är chansen att bojan bryta
Han lägger sig ner, ensam och grå,
Narcissus är död men lever ändå