Natten är mitt andrum, då ingen ser och hör mitt trista,
dagen är en smärta, då stenen i mitt hjärta inte får brista.
Om någon kunde förstå eller bara se min börda,
önskar att mina tankar någon gång kunde bli hörda.

Längtar efter kärlekens trolldryck, känslan av ömsesidig förälskelse,
tror min självkänsla behöver den sortens bekräftelse.
Kärleken har funnits vid min sida, men för tung att bära,
på tok för rädd för svek och låta någon komma för nära.

När kärleken trots allt fångat mitt hjärta, och han seriös,
drar jag mig tillbaka, vänder mig om, allt blir svart och rädslan kopiös.
Trött på att vara flickan med de lockiga hårt och glada skratten,
ni blundar, för det går inte att undgå leende mörka som natten.

Verkar som alla svävar på moln, utan jag av kärlekens brus,
jag möts av total förvirring, osäkerhet, och ett otrevligt rus.
Jag önskar, jag vill och jag drömmer att jag en dag skall bli trygg,
vill bli lycklig, fri och smaka på riktig kärleks brygg.