Tar mig fram på stapplande ben
genom livet
med ångesten kramandes min själ
hur kan steg vara så tunga?
nyss nästan flög jag fram
rakt in i din famn
vi skrattade så vi grät
kramade varandras händer
kurade i hörnet på cafeét
där kyssarna smakade caffe latte

vi glömde bort verkligheten
under tiden som vi delade
varandras drömmar
promenaderna runt sjön
tältutflykterna och alla samtal
nätterna av brinnande åtrå
och stilla närhet
hur kunde allt det
så abrupt bara ta slut?

och om det är som du säger
att du går sönder av längtan
att livet förlorat sin glans
och att inte ens dina tårar
bäddar in dig tryggt
inför nattens ro och vila
varför min älskade
fick du mig då att gå
och varför ville du inte förstå

att det var dig
bara dig
som jag älskade..?