Kapitel ett

Monique släckte lampan på kontoret och började gå mot hissen. Som vanligt var hon ensam kvar på redaktionen, men hon trivdes med det mörka och tysta kontoret. Hon jobbade bättre i ensamhet. Att samarbeta med andra var aldrig något hon hade varit bra på, hon hade alltid varit en ensamvarg. Men ikväll var det något som inte stämde. Monique kände sig rädd och benen skakade. Den annars så mjuka tystnaden och det lugnande mörkret kändes hotfullt. Hon ökade på stegen och tänkte istället på den varma, mjuka sängen där hemma. Men den tanken hjälpte inte när hon mindes att hennes man var bortrest den här månaden.

Monique hade inte tyckt att det var något problem när hennes man, David, sade att han skulle vara i Bangkok i affärer tre månader om året. Hon hade mycket att göra på jobbet och på sista tiden hade de glidit isär. Monique misstänkte att David hade en affär med sin sekreterare. Han hade ofta jobbat över och när hon ringt till kontoret hade hans sekreterare svarat, och ofta lät hon andfådd, som om hon precis blivit avbruten. Men Monique kunde inte döma honom, hon var inte särskilt ung längre med sina fyrtiofem år. Hon hade bara varit tjugo år när de gifte sig och ett halvår senare hade de fått sitt första barn, en flicka. Två år senare fick de tvillingar, två pojkar. Efter tre barn hade hennes slanka och snygga modellkropp blivit sliten och inte lika attraktiv. Så när David reste bort den här månaden hade hon varit ganska glad. Hon skulle arbeta extra mycket nu när de höll på med vinterutgåvan av tidningen hon arbetade på, Princess. Som vanligt var det bara vissa utvalda som fick veta vad som skulle skrivas och för tionde året i rad var Monique en av dem. I år skulle de ha en politisk inriktning.

Nu när hon gick mot hissen mindes hon att hon hade glömt en del saker på kontoret. Hon ville inte gå tillbaka utan bara skynda hem, men hon behövde verkligen de där anteckningarna. Efter mycket velande fram och tillbaka tog hon mod till sig och småsprang tillbaka till sitt kontor. Monique hade inrett kontoret för två år sedan när hon blivit befordrad. Hon älskade verkligen Asien och hade därför inrett det efter det temat. Väggarna var vinröda och taket var mörkbrunt, precis som golvet. Framför fönstret stod en stor soffa med vinrött tyg. I fönstren hängde panellängder i mörkbrunt och vinrött. På en del ställen stod stora vita krukor med palmer och bambu i. Hennes skrivbord var mörkbrunt i bambu och på det stod en vit kruka med japanska liljor i. På väggarna hängde svartvita tavlor med motiv från Kina, Japan och Indien.

På väg tillbaka till hissen hörde hon plötsligt steg bakom sig. Monique stelnade till och kände nästan hur hjärtat började slå snabbare och hur hon blev svag i knäna när hon sakta vände sig om. Innan hon hann se vem som stod bakom henne fick hon ett hårt slag mot tinningen och hon sjönk till marken. Hon förlorade inte medvetandet direkt men hon visste att det snart skulle komma. Men Monique var inte rädd utan det kändes mer som ett blodprov. Först en nervös väntan, sedan stack det till och plötsligt… var det över…





Kapitel två

Mannen lyfte upp kvinnan och bar hennes kropp in i hissen. Han släppte ner henne på golvet och började sedan arbeta. Kniven han ändvände för att skära ut hennes hjärta var nyslipad och det gick hyfsat snabbt. Han lyfte ut det vackra och friska organet och lade det i kvinnans högra hand. Det var lite synd att låta hjärtat gå till spillo, han ville måla av det, men det fanns inte tid.

Sedan stod han ett tag och granskade sitt arbete. Han var riktigt stolt över det han hade åstadkommit. Han skrattade lite när han såg skräcken i kvinnans ögon, istället för att sluta dem lät han dem vara öppna. Det såg värre ut sådär och han ville skrämma den som hittade liket.

Efter att ha stått och beundrat sitt arbete gick han och hämtade kvinnans anteckningar och hennes väska. Han såg att mobilen var avstängd och när han försökte sätta på den såg han att det krävdes en pinkod på fyra siffror. Han kände kvinnan väl och det var inte svårt att lista ut pinkoden, det hade han gjort på en kvart. Skadeglatt knappade han in siffrorna 1995, året då kvinnans anställdes på tidningen. Han tog med sig kvinnans saker hem, han visste att han skulle ha stor användning för dem. Istället för att ta hissen ner tog han trapporna. Han var hårdhudad men att åka hiss med ett lik var extremt till och med för honom, och det ingick i planen att hissen skulle befinna sig på övervåningen.


Kapitel tre

Jessica vaknade av att telefonen ringde. Hon steg upp och svarade. Redan innan visste hon att det var hennes pappa, Henrik, som ringde hemifrån Sverige. Det hade blivit en vana att han ringde henne varje torsdagsmorgon. Det hade börjat när hon flyttade till Paris för att arbeta på tidningen Princess. Hon hade flyttat för ungefär nio månader sedan, när det tog slut mellan henne och hennes pojkvän Felix. De hade haft ett stormigt on-and-off förhållande och det hade slutat med att Felix var otrogen med Jessicas bästa kompis Camilla. En månad senare hade hennes mamma dött i bröstcancer och Jessica kände att hon inte orkade bo kvar i Sverige. Därför hade hon sökt jobb utomlands och hittat det här. Hon trivdes verkligen jättebra, men samtidigt saknade hon Sverige och Helsingborg. Paris var så stressigt och hon var verkligen glad att hon valde det här jobbet och inte det hon blivit erbjuden i New York.

I början hade hon tyckt att det var jobbigt när Henrik ringde men nu hade hon till och med slutat ställa väckarklockan på onsdagskvällarna, hon litade på att han ringde. Som alltid ville han bara veta hur det gick på arbetet, Jessica trodde att han hoppades att de skulle hända något så att hon ville flytta hem igen. Precis som förra veckan kunde hon bara säga att det var bra, hon fick och ville inte berätta något av det hon gjorde nu när hon höll på med vinterutgåvan. Det var hårda regler men det förstod hon. De år då det inte hade varit lika hårt med reglerna hade den konkurrerande tidningen Orchid, vilket betyder orkidé, stulit deras idéer och sålt jättebra medans Princess inte sålde något alls. Därför hade chefen, Stephanie, låtit införa nya hårda regler när det gällde vinterutgåvan. När Jessica hade blivit utvald till att arbeta med vinterutgåvan hade hon blivit otroligt glad men också väldigt förvånad. Hon hade som sagt bara arbetat på Princess i ett halvår ungefär, det fanns de som hade jobbat längre men ändå inte fått vara med. Hennes far hade blivit väldigt stolt men kränkt när hon inte ville berätta något. Hon försökte förklara att hon inte fick men han hade inte förstått varför. Så när Jessica hade sagt allt hon kunde lade de på och hon skyndade iväg till jobbet. Hon hade inte bråttom men hon var alltid tidig. Hon var en tidspessimist, precis som hennes mor hade varit.

När Jessica parkerade var hon nervös. Hon hade ingen anig om varför, hon var aldrig nervös. Hon klev ur bilen och såg en silvrig Volvo svänga in på parkeringen. Det var den nya praktikanten, Jean Baptiste. Konstigt nog var han också en av dem som arbetade med vinterutgåvan. Det gick rykten om att han låg med Stephanie och det kunde mycket väl vara sant. Han såg väldigt bra ut och det var lätt att charma Stephanie. Jessica och Jean kom fram till dörren samtidigt och Jessica låste upp. När de gick mot hissen pratade de lite om modet som skulle vara med i tidningen, de hade ännu inte riktigt bestämt vad de skulle kalla det. Temat var lite politiskt och Jean var inne på ”White House Style”. Jessica hade en känsla att hennes arbetskamrat Monique hade sagt samma sak några dagar tidigare. De kom fram till hissen och förväntade sig att den skulle öppnas direkt, men den var på övervåningen och var tvungen att åka ner. Jean skrattade och sade att Monique kanske aldrig åkte hem. Han anade nog inte att så var fallet. Hissen öppnades och Jessica skrek chockat till och Jean-Baptiste svimmade. När Jessica lugnat ner sig något och insett vad som hade hänt ringde hon till polisen och Stephanie.





Kapitel fyra

Jessica var extremt chockad. Hon satt i sin lägenhet och drack te. Poliserna hade skickat hem henne när de hade förhört henne. De hade frågat en massa saker om Monique och undrade om hon hade någon aning om vem som hade mördat henne. Jessica hade berättat all hon visste; att Monique var mycket ensam eftersom hennes man var bortrest mycket. Hon sade även att Monique misstänkte att hennes man var otrogen. Men Jessica hade ingen aning om vem mördaren kunde vara. Den enda hon kunde komma på var Moniques man och dennes älskarinna. Det var ett vanligt motiv för mord, det hade hon lärt sig av de miljoner deckare hon läst i tonåren.

Jessica hade inte velat gå hem, men förstod att det var nödvändigt. Som tur var hade hon mycket jobb med sig hem. Det var inte hennes stil att bara sitta hemma och inte göra något. Hon funderade på att ringa sina medarbetare och föreslå att de skulle arbeta tillsammans, men de skulle nog bara prata om mordet på Monique. Istället satte hon sig för att renskriva en artikel hon skrivit om plastikoperationer. Sedan det kommit fram att en av stjärnorna i en fransk teveserie hade fixat brösten var det ett hett ämne i hela Frankrike.

Hela dagen satt hon och renskriv artiklar, skissade på nya idéer och allt hon kunde sysselsätta sig med. Hon ville inte tänka på den hemska syn hon hade fått när hissen öppnades. Hon skulle säkert ha mardrömmar om det i flera veckor, eller månader. Innan hon lade sig för att sova tittade hon på Nalle Puh. Hennes brorsbarn hade glömt kvar den när de var på besök och hon behövde något som skulle minska risken för mardrömmar. Men Jessica var ganska säker på att det inte skulle hjälpa. Sedan hon var en liten flicka hade hon alltid drömt mardrömmar. Hon var en expert på att förvandla allt till läskiga drömmar, en gång drömde hon mardrömmar om Melodifestivalen. Hon drömde att bara en grupp ställde upp, en technogrupp, och därför fick de tävla i Eurovision. För Jessica var det verkligen en mardröm. Efter att hennes mor dött hade hon inte sovit på ungefär en månad. Hon hoppades verkligen att hon skulle kunna sova nu, trots allt som hänt.


Kapitel fem

Stephanie var rädd, riktigt rädd. Hon förstod inte varför hon var kvar på kontoret så sent. Poliserna hade skickat hem alla andra, men hon hade inte velat gå hem. Men nu när mörkret hade lagt sig ångrade hon sig djupt. Stephanie bestämde sig för att börja gå hemåt. Det hade varit en lång dag och hon ville inte stanna kvar längre än hon behövde. Därför packade hon ihop sina saker och släckte på kontoret.

Hon var riktigt stolt över inredningen på kontoret. Hon hade själv inrett det när hon blev chefredaktör på Princess för sju år sedan. Då hade hon, precis som nu, älskat Västindien. Därför var väggarna turkosa med en fondvägg som var ett foto hon hade tagit på semester i Dominikanska Republiken. Taket var vitt och i fönstren hängde turkosa och gröna gardiner, vilka var lite genomskinliga. Hon hade en stor vit soffa med turkosa kuddar, och här och där stod vita krukor med palmer. På skrivbordet stod ett foto på Stephanie och hennes dotter, Lisette. Hon var fyra år och Stephanies ögonsten.

Efter att ha packat ihop allt hon behövde började hon gå. Hissen var såklart avstängd så istället gick hon mot trapporna. När hon kommit ungefär halvvägs hörde hon att någon ropade på henne. Hon trodde först att hon inbillade sig, men ropet blev högre och högre. Det gick inte längre att ignorera. Stephanie stannade och försökte placera ljudet. Det lät som om det kom ifrån trapporna. Hon fortsatte därför gå, med försiktigare steg den här gången. Hon började undra hur Monique hade känt sig. Förmodligen hade hon varit lika rädd som Stephanie var nu.

Hon kom fram till trapporna och började gå nerför. Ju längre ner hon kom desto starkare blev ropet. Nu kunde hon höra att det var en man som ropade. Det skrämde henne till en början, men hon insåg sedan att det kunde vara Jean Baptiste. De hade ofta träffats på toaletterna för små hemliga möten. Efter att Lisettes pappa hade lämnat henne när hon blev gravid hade hon varit mycket ensam. Jean hade varit så snäll mot henne, och han var ju så snygg. Innan hon träffade Jean hade hon fortfarande burit vigselringen, men nu hade hon tagit av sig den. Självklart hade de inte kunnat berätta för någon, det var förbjudet med förhållanden på Princess. Men hon visste att det var många som anade det i alla fall. I början hade hon varit rädd att han hade fler älskarinnor men hon litade på honom.

Hon kom ner på nedervåningen och hörde att ljudet mycket riktigt kom från toaletterna. Hon log lite och började gå snabbare, hon nästan sprang dit. Hon öppnade dörren och gick in….


Kapitel sex

Han log lite skadeglatt när dörren öppnades bredvid honom. Kvinnan kom in och han slog henne i huvudet med en spade. Slaget var hårt efter all träning han fått i armén och hon föll genast ihop. Mannen vände på henne och tog fram sin pistol. Det var ett simpelt skjutvapen med det räckte för det här ändamålet. Han log när han böjde sig ner och kysste hennes läppar. De var mjuka och smakade hallon. Han rätade upp sig igen och osäkrade sedan pistolen. Sedan siktade han in sig och sköt offret i huvudet. Kvinnan dog omedelbart. Han skrattade och tog fram en sked, han hade stulit den från matsalen. Det var en vanlig tesked och passade utmärkt för att gröpa ut kvinnans ögon.

Han hade nu bara en sak kvar att göra med sitt offer. Hon var lätt så han hade inga problem med att lyfta upp henne och luta henne mot dörren. Sedan tog han fram hammare och spik. När han sedan spikade upp henne som ett kors på dörren, precis som sin frälsare Jesus, skrattade han högt. Efter att ha avslutat jobbet tog han hennes saker och satte på en bandspelare med kvinnans favoritartist, Whitney Houston. Sedan gjorde han korstecknet och gick därifrån, nöjd med sitt arbete.

Kapitel sju

Jessica vaknade av att tonårspojken i familjen ovanför spelade hårdrock på hög volym. Det var inget som störde henne, hon gillade den sortens musik, men hon kunde tänka sig hur pensionärerna bredvid reagerade. Hon undrade om det var någon idé att gå till jobbet, men hon visste vad Stephanie skulle säga om hon föreslog att de skulle ta ledigt. Hon skulle titta på henne som om hon var galen och sedan säga ”The show must go on”.

Därför duschade hon och klädde på sig, allt till hårdrock. Det fanns inget bröd så hon tog ett äpple och åkte iväg. Väl i bilen satte hon på radion och log åt låten som spelades. Det var Lordis Hard Rock Halleluja.
”Verkar som om det är hårdrock som gäller idag” tänkte och hon sjöng med i låten.

Bilturen till jobbet var lugn och det gick snabbt. När hon svängde in på parkering såg hon Jean Baptiste kliva hur sin bil. Han fick syn på henne och vinkade leende. Jessica kände hur det fladdrade till i magen. Hon hade varit ensam sedan Felix och han såg som sagt väldigt bra ut, ungefär som en blandning mellan en ung Brad Pitt och en ung Tom Cruise.

Hon parkerade bredvid Jean och log när hon klev ur sin blåa Toyota.
”Värst vad du är här tidigt” sade hon.
Han skrattade och sade att man fick kämpa hårt om man ville komma någonstans. Tillsammans gick det in i receptionen. Där hörde de något konstigt, det kom musik ifrån toaletterna. Jessica tittade förbryllat på Jean och gick mot ljudet. Lite försiktigt öppnade hon dörren och skrek sedan till. På insidan av dörren hängde ett lik, och inte vilket lik som helst, det var Stephanie. Ögonen var urgröpta och hon var uppspikat som ett kors. Bakom sig hörde hon hur Jean tog fram sin mobil och ringde, förmodligen till polisen. Jessica stod som förstenad och stirrade på Stephanie.

Sent på kvällen när Jessica kom hem hade chocken lagt sig något. Poliserna hade inte krävt att de skulle åka hem, utan de hade jobbat på som vanligt, nästan i alla fall. De hade ju faktiskt en deadline att hålla.

Nu satt hon här och funderade; vem kunde mördaren vara? Jessica var säker på att Monique och Stephanie hade samma mördare, det såg hon på de välplanerade och groteska morden. Hon hade även förstått att det inte var Moniques man som var mördaren, inte heller hans älskarinna. Fast i och för sig, det skulle kunna vara så att Stephanie hade vetat vem mördaren och därför själv blivit ett offer. Men den tanken slog Jessica ur huvudet, hon hade så sent som igår ringt till Moniques mans kontor i Bangkok, och då hade han svarat. Men älskarinnan då? Det var faktiskt helt möjligt.

Jessica bestämde sig för att börja anteckna och hämtade ett block och en penna. Hon satte även på lite musik, hon tänkte nämligen bättre med musik. Hon rev ut ett blad ur blocket och överst på pappret skrev hon ”misstänkta”. Under det skrev hon Mmä. Det stod för Moniques mans älskarinna. Som motiv skrev hon svartsjuka och ”avslöjande av mördaren”.

Sedan insåg hon en sak; båda morden var välplanerade och mördaren skulle inte ha haft tid att planera mordet på Stephanie om denna nyligen hade avslöjat Mmä. Jessica suckade och började fundera på vem mer som kunde ha ett ont öga till Monique och Stephanie. Hon kom bara på en, nämligen Pierre.

Pierre hade jobbat på Princess i nästan trettio år. Men för ungefär en månad sedan hade han börjat bete sig konstigt, det var nästan som om han hade blivit psykiskt sjuk. Därför hade Stephanie avskedat honom. Monique var den som hade hållit med Stephanie mest så det vore inte så konstigt om Pierre hade blivit arg. Tidningen hade varit hans ögonsten, han hade kämpat otroligt hårt och utan honom hade det förmodligen inte gått så bra.

Han hade verkligen ett starkt motiv men Jessica kunde inte tänka sig att Pierre var en mördare. Det gick bara inte. Även om hon hade stora tvivel skrev hon upp honom på listan.

Sedan slog det henne….


Kapitel åtta

Helt chockad och förskräckt över det hon hade insett ringde Jessica till sin far. Han svarade på andra signalen.
”Hej pappa” sade hon.” Jag behöver fråga dig en sak”.
”Hej gumman” svarade han. ”Fråga på”
”Du är ju läkare och vet väl mycket om olika läkemedel och mediciner eller hur?”
”Tja, en del har man väl snappat upp” skrattade han.
”Finns det något som kan göra att man beter sig sinnesjukt?”
”Jadå det finns massor med sådana läkemedel. Vem har du blivit ovän med?”
”Ingen. Tack så mycket för hjälpen, men nu måste jag gå. Hejdå.”

Jessica lade på luren och skrev sedan upp ett nytt namn på listan; Jean Baptiste. Hon var nästan helt säker på att det var han som var mördaren. Allt stämde, han hade berättat att hans pappa var apotekare, alltså hade han tillgång till läkemedel. Han visade även tydligt att han ville komma långt och skulle göra vad som helst för att komma dit han ville. Monique, Stephanie och Pierre var några av dem som stod i vägen.

Plötsligt stelnade Jessica till av skräck. En av hennes arbetskamrater, Nicole, hade sagt att hon skulle stanna kvar sent ikväll. Skräckslagen sprang Jessica ut och satte sig i bilen. På väg till redaktionen ringde hon till polisen och berättade vad hon trodde. De sade att de skulle skicka dit några bilar och varnade henne för att åka dit, men hon kände sig tvungen.

När hon kom fram såg hon att det stod två bilar på parkeringen, den ena var Nicoles Renault och den andra var Jean Baptistes Volvo. Så tyst som möjligt gick hon in i huset. Det var mörkt och knäpptyst. Jessica smög sig uppför trappan. Väl uppe på övervåningen hörde hon ett litet ljud. Det var någon som skrattade och det kom ifrån matsalen. Hon tassade på tå och kikade in. Från en av balkarna i taket hängde Nicole. Hon andades såklart inte. Framför henne stod Jean Baptiste.


Kapitel nio

När Jean Baptiste var klar med sitt arbete stod han och beundrade sitt verk ett tag. Det var inte så speciellt, Nicole hängde bara där, men han var nöjd ändå. Med självförtroendet på topp vände han sig om och stelnade sedan till. I dörröppningen stod Jessica och stirrade på honom. Plötsligt vände hon sig om och började springa. Jean gnisslade tänder och rusade efter. Hon skulle inte få förstöra det här.

Han hade planerat i ett år för att allt skulle gå rätt till. När han blivit anställd som praktikant på Princess hade han helst velat sätta igång med morden direkt… men så var tyvärr inte planen. Han var tvungen att se till att folk började lita på honom, och han måste förföra Stephanie, vilket han absolut inte hade något emot. Hon var snygg… och så duktig. Medan han förberedde allt hade hon tillfredställt honom riktigt bra.

Han följde efter Jessica nerför trappan och genom receptionen. Hon var ovanligt snabb, men det var han också efter träningen i armén. Han hade nästan kommit ifatt henne när hon sprang ut. Vansinnig följde han efter. Men Jean kom inte långt innan han hörde det värsta ljud han visste; polissirener. Han insåg att han inte skulle klara sig ur det här och stannade uppgivet. Det här var slutet.



Kapitel tio
Två veckor senare

Jessica satt på flygplanet hem till Sverige och lyssnade på musik. Eric, killen som hon var ihop med innan Felix, hade ringt och velat träffas och efter allt som hade hänt bestämde hon sig för att flytta hem. Hon hade fått ett jobb som redaktör på Helsingborgs Dagblad.

Jean Baptiste satt i fängelse på livstid och Pierre hade blivit chefredaktör på Princess. Jessica hade blivit erbjuden en högre tjänst men hon ville inte ha den. Hon behövde som sagt komma hem till Sverige. Hon hade hittat en underbar lägenhet i Helsingborg och hennes pappa var såklart överlycklig. Jessica var verkligen redo att börja om på nytt.