Det enda målet jag har när jag går genom den långa korridoren med dom fula gröna skåpen är att få se dig. Att få se dig i dina beiga chinos och dina vita converse. Din vältränade kropp och din perfekta frisyr. Du lägger den på ett speciellt sätt. Sådär perfekt. Så som du passar så perfekt i. Jag ser hur alla ser på dig. Du är stor. Du syns. Alla tjejer som svansar efter dig. Alla killar som ser upp till dig. Din perfekta hy. Du har så fina ögon. Bruna. Jag hör din röst. Du ler. När jag ser dig le blir jag varm inombords. Jag smälter. Jag känner hur allt bara blir en stor varm röra inom mig. Min vän går bredvid mig. Hon pratar. Men jag kan inte lyssna. Jag kan inte fokusera på orden som kommer ut ur hennes mun. Det enda som jag kan fokusera på är dig. Ditt namn ekar i mitt huvud. Jag går förbi dig. Du snuddar lätt vid min arm. Jag suger in din doft. Du går med huvudet högt. Du vet. Du vet vad jag tänker om dig. Du vet hur jag känner för dig. Men ändå så vet du inte allt. Du vet inte hur stor del av mitt liv du är. Sakta vänder jag huvudet bakåt. För att få se dig en sista gång innan jag går genom dörren in till den evighets långa lektionen. Jag kanske aldrig mer får se dig resten av dagen. Så jag får passa på. Att suga in allt av dig. Du blir mindre och mindre ju längre ifrån mig du kommer. Snart ser jag dig inte. Jag går upp för trappan. Jag blundar. Försöker komma ihåg doften jag kände. Jag stiger in genom dörren till lektionen. Sätter mig vid bänken. Jag blundar igen. Nu sitter du på min näthinna. Tänker på ditt leende. Tänker på hela dig. Jag ser dig så tydligt. Nu drömmer jag mig bort. Bort från allt. Bort från allt utom dig. Du och jag. Det låter så fint. Vi ser så fina ut tillsammans. Men dock så vet jag. Att det är bara i mina drömmar det är du och jag. För vår tid är förbi. Men jag har alltid mina drömmar och det är det jag lever på.